Torsdagens önskelista

• Vatten
• Vatten
• Vatten
• Ett beslut
• Icke motstridiga känslor
• Lägre moral
• Vatten
• Vatten
• Vatten

But each time I try on
the thought of leaving you,
I stop
I stop, and think it over.

Snart är bara Dylan kvar

Nu är det över. Det är slut nu.

Ett liv mindre i världen. En vacker person mindre.

Optimistklubben förlorade en medlem. Den goda världskonspirationen förlorade en nyckelperson. Det finns en mindre medmänniska på den här jorden, och det - det är den verkligt sinande källan.

Värre än oljan.
Mer än hur vi borde fundera över alternativa energikällor bör vi fundera över alternativa attitydkällor.

Medmänniskorna blir färre och färre. En grupp som kämpar vidare med sina civilkurage och leenden i sina överfyllda fickor. De där som leder gamla tanter över vägen och samlar ihop dina papper du tappat över hela vägen. De där som gör din dag trots att du inte känner dem eller alls träffat dem förut.
De finns. De är få, men de finns kvar.
De är en färre nu.

En ständigt, exponentiellt sinande källa.

Värre än oljan. Långt värre än oljan






*
Världen är en sämre plats utan henne.
En fulare.

Det är det jag sörjer;
att vi inte kan glädjas åt hennes existens längre.

Och att vi inte får ta del av henne underbara leende som gjorde så gott.
Världen är en sämre plats utan det leendet -
en fulare.

Lördagens önskelista

• En lång varm kram
• Ölsinne
• Läkta händer
• Pondus
• Självdistans
• Pannacottan man köpte i tvåpack på Il Gigante

Tre månader

Jag hade nog varit vettskrämd, tror jag. Men kanske är man inte det. Innan läkarna ger upp har ju kroppen gjort det; det kommer väl sällan som en blixt från klar himmel. Men utifrån sett, då är man vettskrämd. Att jag blir rädd när jag tänker på döden betyder väl att jag inte tänker på den tillräckligt. Att jag säger mig tro på reinkarnation men ändå är så rädd betyder väl att jag inte tror på riktigt.

Jag tror på reinkarnation för jag ser att allt naturligt ingår i ett enda stort kretslopp, och kan inte logiskt förklara varför själen skulle vara ett undantag. Men samtidigt kan jag inte logiskt förklara de simplaste fysikaliska naturlagarna heller, för den delen. Så vad är det då för argument? Faller det inte där på min egna inkompetens, är det inte bara ett motsägelsefullt cirkelargument?

Jag ser på gamla människor som inte är rädda för de säger: jag har levt mitt liv. Jag har skrattat, jag har varit lycklig. Jag har levt färdigt. Jag antar att jag är rädd för det eftersom jag inte är nöjd med mitt liv idag; jag är rädd för att jag blir påmind om att allting tar slut, och här sitter jag och slösar bort alla värdefulla, friska timmar på ingenting.

Idiot.

Anita ska från och med idag vara mitt argument för att göra vilda grejer. Hon som levde och gjorde alla vilda grejer innan hon blev sjuk, utan en tanke på att det en dag inte skulle gå. Hon som vågade, hon som gjorde allt det där, hon som levde utan att hela tiden behöva en motivation... Ingen förklaring, ingen morot. Hon bara levde, för hon var lycklig och ville hålla det så.

Anita är mitt argument. Min motivation.
Men hon skulle ju inte behöva dö för det. Det känns som hon gjort slut på sin lyckokvot, bara för att hon levt så mycket mer än de flesta andra under en kortare tid... men det finns ingen lyckokvot, det är en oändlig källa. Och ingen semi-oändlig som typ oljeresurserna som inte alls är särskilt oändliga men ändå tillskrivits just den egenskapen så väldigt länge. Nej, lycka är inte olja, ta så mycket du vill, det går emot alla naturlagar och ökar i kvantitet ju mer du tar därifrån.

Tror jag.
Men vem är jag att säga det egentligen - jag är ju inte lycklig.