You will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you will you, oh you will.


Cause if you don't, then this book's all lies.
And if you don't, then my plans will all be ruined.
If you don't I'll start drinking like the way I drank before...
And I, I - I just won't have a future anymore.

One safe place

How many roads we've travelled,
How many dreams we've chased
Across sand and sky and gravel,
looking for one safe place

Kan man dö av det?

Inte? Då gör vi det.


Så sa hon. Så levde hon.

"Du är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i dig.
Och det är inte i dina ögon,
det är i vad du ser."

Det var långt mycket värre än jag kunde ha föreställt mig.
Hon påverkade en på ett sätt man inte förstod förrän hon var borta, och man stod där och famlade efter de där orden hon alltid sa... Tills någon berättade en historia om henne på kallis och hon sa: ja, hon vågade ju alltid. Då ropade hennes dotter: kan man dö av det? och en sekund stod allting stilla, tills tårarna plötsligt började rinna längs allas kinder igen. Hennes motto, detta vi alla saknade att få höra igen.

"Jag kan inte minnas något annat än hennes skratt"

"När jag ser hennes ansikte, är det som om hela världens skönhet lyser mot mig. Jag kan inte frammana en bild, där hon inte ler mot mig"

"Nu får resten av kvinnorna i släkten inte ta illa upp, men när jag såg Anitha första gången tänkte jag: nu har vi fått en beauty i släkten..."

Och jag tänkte: är det inte såhär man vill bli ihågkommen? Är inte det här det ultimata?
Så många människor i det lilla kapellet, så många svartklädda själar, så många sörjande. Så många som hon påverkat genom sitt liv. Hur mycket hon berikade den här världen. Jag förstod nästan inte själv förrän jag stod där framme och utan tanke hörde mig hulka fram: tack för den optimism du befäste i mig, Anitha som jag förstod hur mycket hon påverkat mig och hur mycket jag kommer att sakna henne nu, när hon inte är kvar.

"Döden är ingenting, Georg."

Kärleken. Det är nog den jag beundrar mest. Denna satsning av hela sitt hjärta i nånting så osäkert. Denna fullkomliga kärlek, den livslånga...


Kan man dö av det?
Nej.

Dåså.


Döden är ingenting. Livet är allt. Jag är bara i rummet intill.