Den tid du kallar vår tid, är inte min tid. Min tid är en fin tid. Den tid du kallar vår tid är en kall och hård tid, en svår tid. Ingen fri tid, lite av en paroditid...

Så sa Emil för ett tag sedan.

Infall

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

Nils Ferlin, en av favoriterna, ur fantastiska Barfotabarn.


Ett måste, när grannen har halva bekantskapen hemma.
Det verkar som att de har kommit för att med fötterna
begrunda hans dåliga musiksmak.
När Ricky Martin kommer på jublar alla.

Perfectly charming

Glasgow. Denna underliga stad.

Lösryckta erfarenheter:

Aldrig förut har jag blivit rädd med kameran, för kameran. När jag knäppt och funnit bilderna mediokra har Robert Capas ord ringt i huvudet: If your pictures are not good enough, you're not close enough. Därefter har jag alltid helt sonika tagit ett steg närmre, i situationen eller i människan. Aldrig inte vågat ta det steget.
Men Glasgow erbjöd en ny erfarenhet. Att inte våga. Att med svansen mellan benen springa till den säkra sidan av floden istället, in bland människor och kontorsbyggnader. Aldrig förut, men där, i Glasgows skumma kvarter, vände jag om och sprang hem. Av rädsla och med bultande hjärta.

En centralstation där tågen går rakt genom hus. Inte snitsigt arkitektoriskt, utan av ren platsbrist. Rakt igenom. Rakt under min hotellsäng, också. Att bli vaggad till sömns av artificiell jordbävning.

Kompaktheten i maten. Alla sötsaker är maximalt kompakta och maximalt söta. Vissa är goda. De flesta inte.

Alla glada människor. Snälla och öppna. Har du en kamera! Snälla fotografera mig, kolla vilket leende jag har. Helo ajm fråm sviden sådant här händer aldrig nånsin hemma.

Och när Joseph Lister sa: Let it spray! och jag skrattade så hjärtligt ikapp med de allra finaste av toppskiktet, alla Deans of Medicine, alla GMC-högsta höns, alla Worthingtons. Alla dessa stora människor som jag ser upp så mycket till. Och där satt jag i mina prickiga strumpbyxor och var precis rätt klädd och rätt i sinnet.

"Sorry, I can't really place your accent. Where in the UK are you from?" No, sorry, it's just the wine...


Städer kräver tre saker för att bli bra, fem för att bli riktigt bra. Glasgows:

1. Främling som ville bli fotad 1.
2. Främling som ville bli fotad 2.
3. Främling som ville bli fotad 3.
4. "Sorry, I can't really place your accent, where in the UK are you from?" från en britt.
5. Att jag fick chansen att använda det bästa och finaste och sötaste uttrycket i hela vida världen: - So, dear, what did you think about the college tour? - Oh, deeeaaa. It was pööörfectly chaaaarming, wasn't it?


Glasgow är fint men speciellt. Ruggigt och hårt, men med en lysande charm i sig, bland smuts och rännsten.

Gör nånting? Det är klart den gör nånting

Efter ett tips från världens finaste människa har jag fått Den makalösa manicken av Michael B. Tretow på huvudet. Det känns som att den aldrig kommer att släppa taget om repeat-knappen i min lobus temporalis. Det är en eeevighetsmaskin, kan man säga...





"Så ni har den här stora maskinen bara för att koka gröt ibland?
Mitt i somrarna?"