Old ideas

Älskade, underbara Leonard Cohen. Den nya skivan är mer poetisk än någonsin; borta är syntljuden och de datoriserade influenserna. Det är Leonard, det är enkelt, det är poesi och det är mjuka instrument. Det är tidlöst. Det är genialt.

Hans språk är klarare och vassare. Hans formuleringar är som de tidiga poesisamlingarna, fast med en äldre herres livserfarenhet som tyngd; och nog är de tunga, alltid. Rakt in i hjärtat.

Några exempel lyder som följer.

"I love to speak with Leonard.
He's a sportsman and a shepherd;
He's a lazy bastard
Living in a suit.

But he does say what I tell him
even though it isn't welcome.
He just doesn't have the freedom
to refuse.

He will speak these words of wisdom
like a sage, a man of vision
Though he knows he's really nothing
but a brief elaboration
of a tube."
- Going home


"The troubles came
I saved what I could save.
A thread of light,
a particle, a wave.

But there were chains
so I hastened to behave.
There were chains
so I loved you like a slave."
- Show me the place


"I caught the darkness
drinking from your cup.
I said: Is this contagious?
You said: Just drink it up."
- Darkness


"Had to go crazy to love you
You who were never the one.
Whom I chased through the souvenir heartache
her braids and her blouse all undone.

Sometimes I head for the highway.
I'm old and the mirrors don't lie.
But crazy has places to hide in
deeper than saying goodbye."
- Crazy to love you


"O troubled dust concealing
an undivided love
The Heart beneath is teaching
to the broken Heart above."

"O longing of the branches
to lift the little bud.
O longing of the arteries
to purify the blood."
- Come healing


"The pull of the moon, the thrust of the sun
and thus the ocean is crossed.
The waters are blessed while a shadowy guest
kindles a light for the lost."
- Different sides

Jösses. Jösses, Cohen.
På radion sa någon att Cohen är en "underestimated legend". Att inte ens hans största fans, och de är många - inte ens de vet hur bra han är. Att han förvånar alla, gång på gång, trots att alla redan älskar honom och att han redan är höjd till skyarna.

Men om man skrivit följande rader:

Because of a few songs

wherein I spoke of their mystery,

Women have been

exceptionally kind

to my old age.

Då kan man ju inte vara annat än bäst.

But alive!

Kanske är det att ta ut segern i förskott. Men ikväll känner jag mig ny igen. Jag känner mig som Lauren Bacall, inklusive tze fabulous looks den kvinnan har som ingen annan.





Äntligen! Nu blir det bara bättre. Partly Jane Fonda, partly Jane Austen.

It's cruel up north

You're home to realise - again;
it's cruel up north.

Home is where the heart is

Det är dags att åka hem nu.
Hem?

Bort. Långt bort. Bort från P och C och mina älskade flickor, bort från hela stora familjen, bort från Jorge Luis. Bort från de lärorika dagarna på kirurgen, från nätterna då vi dansar tills höfterna går av, från de stora familjemiddagarna. Bort från maten, från vulkanen, från Quicotcha. Så lång tid tills jag får återse de nu så välbekanta vidderna; Ibarras alla vrår och kvarter, Imbabura, Atahualpa. Underbara Otavalo där man hör det svishande ljudet av quichua i varje hörn, vackra San Antonio med den galne gubben Quasimodo.
Så länge tills jag får njuta av den ljuva smaken av Guanabana igen.

Men mest är det familjen.
Jag kommer att sakna dem alla; Pauli med sin utomjordiska arbetsmoral, Jorgito med sin kärleksfulla öppenhet, Vivi med sitt stora och ömma hjärta, Fernando med sitt galna sätt, Adrianita med sin ändlösa generositet, Jose Luis med alla sina dåliga skämt. Fannycita för sin lurighet, för sin hjälpsamhet, för sin ändlösa kärlek. Carlos Luis för hela hans sätt, hans konst, hans dans och hans röst. Jorge Luis för allt han är och allt han inte är... Kusinerna för deras hjälpsamhet och optimism, deras lekfullhet, deras retsamhet. Señora Targelita för sin kärlek och känslighet, señora Clemencita för sin tuffhet, för sin hårda hud och sitt underbara skratt. Pernilla, Carlos och flickorna med hela mitt hjärta i tusen bitar, för varenda cell de existerar av.

Jag ska åka hem nu.
Hem?

Ibarra, Imbabura, Ecuador.
Där bor halva min släkt och halva mitt hjärta.

Att sträva efter det följande året:

Göra precis som jag själv vill, inte ta livet på för stort allvar, vara mer spontan, ta livet på lite större allvar, resa till minst tre länder en längre tid, fortsätta vara singel, fortsätta röka smalcigg när jag är ledsen eller full, göda min träningsnarkomani, lära mig gå ner i yogahunden och övervinna mina fysiska hinder för det, avsluta fler projekt än jag startar, tänka what would Samantha do? i fler situationer och gå på svaret, skaffa mig en karriär, inte gnälla över småsaker, säga ja oftare än jag säger nej, höja min smärttröskel, äta frukost varje dag, göra minst tio saker som skrämmer vettet ur mig, våga hoppa en meter med häst, bli godkänd på tentan från termin fyra, visa mer kärlek till folk jag tycker om, överraska folk mer, meditera regelbundet, alltid säga ja till fest och till efterfest, lära mig gå som en gudinna i mina högsta och hetaste klackar, sluta sitta så mycket på facebook, läsa fler romaner, ligga med fler, skaffa fler och bättre vänner, alltid lukta gott, köpa fler skor, ha mer tålamod, fotografera mer, börja framkalla själv igen, lyssna mer än jag pratar, börja gå regelbundet på cinemateket, bli stammis på en hipp bar, gå på teater oftare och alltid ha nyrostat kaffe från Lilla Kafferosteriet hemma.

The untold want

The untold want, by life and land ne'er granted,
Now, voyager, sail thou forth, to seek and find.


--- Walt Whitman

Det var då en välsignad jul!

Igår fick jag ett lätt litet paket av mina föräldrar. Pappa sa: "Mia, vissa traditioner är bra att bryta, som att fira jul vid ekvatorn, det är kul. Men andra traditioner ska man hålla på, vissa mönster ska man inte bryta."

Kryptiskt, tänkte jag.

Och i paketet... satt Karl-Bertil och log på en dvd:

And then there was tears.

Frågan jag ställer mig är: uppmanade pappa mig lite kryptiskt till att vara sosse? Jag vill gärna tro det!

Kommer aldrig glömma den julen då jag, kanske 17, min röda syster, 27, och min röda morbror, 40, skrek oss hesa i kör: SA OCH SAA! DET VAR JU MIN TALLRIK!

LMGTFY (Let me google that for you)

För några månader sedan fick jag helt oprovocerat några underliga minnesbilder i mitt huvud.

Först var det bara några få bilder av en värld i färgglad lera. Till en början visste jag inte alls var de kom ifrån. Efter ett tag kom det fler och fler och jag började känna igen känslan, började känna igen mig i världen - och så slog det mig plötsligt: det var ett datorspel som jag älskade som liten. Det första efter Packman.

Jag tänkte och tänkte. Jag kunde inte för mitt liv komma ihåg vad det hette. Men jag kom ihåg gubben som såg så himla rolig ut. Det var längesedan, det mindes jag, jag vart kanske max åtta år eller så när jag spelade det.

Häromdagen fick jag ett ryck och tänkte vafan. Hur många lerspel kan det ha funnits -97?
Datorn var ju knappt uppfunnen då. Ah, the true computer nerds hade just sett dagens ljus. Jag hade verkligen ingen egen dator och skulle man gå ut på det oändliga och spännande internet fick man inte ringa på vanliga telefonen och det lät roligt när man kopplade upp. Och vad arg man blev om någon lyfte på luren när man var ute och spenderade sin halvtimma i veckan på "NÄTET"!
Så hur många kunde det finnas? Googlade nåt i stil med: computer game clay man 1997.

Det visade sig att det bara fanns ett spel.

Och det var The Neverhood.

Jag brast nästan ut i tårar. Det är helt på sanning.

Jag drabbades också av en ytterst ovanlig köparlust. Jag bara MÅSTE äga detta fantastiska spel. Så att jag kan försäkra mig om att det bevaras med kärlek i all oändlighet framöver.

Så nu antar jag att jag bara ska hitta nåt ställe som säljer den fortfarande.

Tydligen funkar den bäst med Windows -95.

Half of my heart

First, we take Manhattan

Det är så svårt att gå balansgången just nu. Jag har blivit "preliminär"-antagen (det formella är inte fattat än, men det är bestämt) till ett bioethics-forskarprogram på Yale nästa sommar. Men hur jag än försöker berätta det för medmänniskor omkring mig, låter det som jag vräker mig i det svulstigaste av skryt. Det är så svårt. Jag vill inte skryta, jag vill inspirera! Skillnaden är hårfin. Hur motiverar man andra till att maximera sin potential, med sig själv som exempel på att det går, utan att verka högfärdig? Och samtidigt försöka hålla sig från att börja jubla och hoppa av bara tanken. För lyckligare har jag sällan varit.

Det är nu det börjar! Livet jag väntat på!

Titeln från underbaraste Leonard Cohen, såklart.

...how long have I prayed for this: to let my work begin!

First, we take Manhattan,

then we take Berlin.