Det är dags att åka hem nu.
Hem?
Bort. Långt bort. Bort från P och C och mina älskade flickor, bort från hela stora familjen, bort från Jorge Luis. Bort från de lärorika dagarna på kirurgen, från nätterna då vi dansar tills höfterna går av, från de stora familjemiddagarna. Bort från maten, från vulkanen, från Quicotcha. Så lång tid tills jag får återse de nu så välbekanta vidderna; Ibarras alla vrår och kvarter, Imbabura, Atahualpa. Underbara Otavalo där man hör det svishande ljudet av quichua i varje hörn, vackra San Antonio med den galne gubben Quasimodo.
Så länge tills jag får njuta av den ljuva smaken av Guanabana igen.
Men mest är det familjen.
Jag kommer att sakna dem alla; Pauli med sin utomjordiska arbetsmoral, Jorgito med sin kärleksfulla öppenhet, Vivi med sitt stora och ömma hjärta, Fernando med sitt galna sätt, Adrianita med sin ändlösa generositet, Jose Luis med alla sina dåliga skämt. Fannycita för sin lurighet, för sin hjälpsamhet, för sin ändlösa kärlek. Carlos Luis för hela hans sätt, hans konst, hans dans och hans röst. Jorge Luis för allt han är och allt han inte är... Kusinerna för deras hjälpsamhet och optimism, deras lekfullhet, deras retsamhet. Señora Targelita för sin kärlek och känslighet, señora Clemencita för sin tuffhet, för sin hårda hud och sitt underbara skratt. Pernilla, Carlos och flickorna med hela mitt hjärta i tusen bitar, för varenda cell de existerar av.
Jag ska åka hem nu.
Hem?
Ibarra, Imbabura, Ecuador.
Där bor halva min släkt och halva mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar