Facing the challenges

Det här med att välja. Det har jag aldrig kunnat. Så då jag hade kommit in på franska, tyska och ryska på distans kändes det som att jag stod inför ett massivt svårt val.

Jag har så roliga vänner. De argumenterar alla på sitt sätt.


A är rationell:
Tyskar pratar mer engelska än fransmän. Läs franska.

AH är romantiker:
Franska är så vackert. Det är klart du ska välja franska.

J är big thinker:
Det är ju fusk att läsa europeiska språk. Det är ju teoretiskt sätt något vi redan pratar. Nej, det får ju åtminstone vara ett nytt alfabet om du ska kalla det för ett nytt språk. Ryska, arabiska eller kantonesiska!

S är omtänksam:
Är du säker på att du inte får magsår av mer arbete?

Y är övermänsklig:
Vad roligt! Läs alla tre!

Och monsieur G höll en lång, rationell, strukturerad utläggning på kanske tio minuter om fördelarna av alla tre. Sedan sa han:
...eller så kan man bara säga att tyska talas av nazister, franska talas av fjollor och ryska talas av hårda män som kan dricka mycket sprit.



Det blev franska.

"And the drugs don't work, they just make you worse..."

What a stupid coat!

Tack Monsieur G som förlängde mitt liv med flera dagar.

Down memory lane

Med inspiration från min gode vän Monsieur G hittade jag några gamla blandband utan någon etikett. Det var en rusande nostalgifärd genom minnen när de raspiga tonerna började ljuda genom spelaren. Jag daterade den ena till Mia 15 år, den andra senare, kanske Mia 16, 17 år. Det var mycket spännande. Jag kunde nästan ta på naiviteten, frustrationen, den stora passion jag kände utan att veta vad objektet var. Jag önskar jag hade kunnat hälsa på Mia 15 år där jag satt med Broder Daniels "Iceage" och sagt hörrdu, allt blir bra. Du kommer att inse att du vill bli läkare, du kommer träffa fantastiska människor, du kommer att känna dig bekräftad i dig själv.

Det faktum att jag sitter här även utan de där råden, inklusive alla de detaljstyrningarna jag hade velat ge, gör mig lugn.

Allting kanske ordnar sig tillslut, ändå.

Could be a crack-head that got hold to the WRONG STUFF!

Maggie, min hippie-amerikanska vän, är så fantastiskt underbar. Hon reser från Schweiz, talar om mina nostalgibomber (Biagio Antonacci, Fraglioni, och att allting måste köpas i storpack) och visar de roligaste klippen på youtube.

Poem 111

av Leonard Cohen.


Each man
has a way to betray
the revolution
This is mine


ur The Energy of Slaves.

Snart är det bara Bruce Gilden kvar

En av mina största fotografiska förebilder, Dennis Stock, har gått ur tiden.

Ingen fotade jazz som han gjorde.
Ingen har gjort, ingen kommer göra.

Men att vara fotograf är att vara odödlig.
Han försvinner inte. Han har dokumenterat i hela sitt liv, han har etsat fast sitt minne i historien.

Hejdå Mr Stock. Jag ska fortsätta njuta av din talang i resten av mina fotografiska dagar.


Bilden är från Magnum Photos, som ni ser. Get inspired.

Titeln på det här inlägget är en direkt alludering på en låt om att alla dör som heter "Snart dör Bob Dylan" och framförs av Navid Modiri&Gudarna. Den låter såhär.

Dygnsrytmen

Inatt klockan halv fem på morgonen fann jag det som en ypperlig tidpunkt att rensa avloppet i vasken. Inte för att det var direkt stopp, men det har runnit lite sakta de senaste dagarna. Så jag skruvar isönder alla rör och rengör och det luktar vedervärdigt och sätter ihop och det droppar och jag får fixa och dona i evigheter och allt det där.
Klockan halv fem på morgonen.

Det där med dygnsrytm alltså. Jag blir alltid så tokig på natten, det är därför jag brukar gå och lägga mig vid tio i vanliga fall.