Min värld känns som små pusselbitar, som skaver lite i kanterna.
Jag vet inte hur den slutgiltiga bilden ser ut. Ibland undrar jag om jag inte råkat blanda in bitar från något annat pussel, och att det är därför ingenting verkar passa.
Ibland lägger någon annan en bit eller två på plats. Eller på den plats de vill ha dem.
Ibland vill jag helt byta pussel.
Ibland kommer någon och ger mig en ny pusselbit att grunna på, att fundera över. Ibland inser jag direkt var den passar, ibland måste den vänta i flera år innan jag hittar rätt. Ibland passar den aldrig.
Idag skaver hela mitt pussel. Idag är en sådan där dag då man vill riva upp vad man just lagt och sitter med tio bitar i båda händerna och gråter en skvätt.
Men bara en liten. Jag har fina vänner som tittar över axeln och viskar i mitt öra;
"Mia - kolla, den där biten passar ju där."
Titeln är från den därade drogromantiserande låten som jag alltid lyssnar på.
En av de bästa låtar som någonsin gjorts, om ni frågar mig,
The Velvet Undergrounds Heroin.
"I don't know just where I'm going
But I'm gonna try for the kingdom, if I can
Cause it makes me feel like I'm a man"'
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar