Det här kan vara det smartaste jag gjort

Jag är glad.
Så enkelt är det.

It's easy livin'

Jag har ofta lite romantiserande bilder av säsonger. Men för en gångs skull överträffar verkligheten drömmen - med råge därtill; sommaren är här i all sin storslagna prakt och nöje.
It's easy livin', det här. Som en äkta livsflanör spankulerar jag runt i bygden och njuter av att vara vid liv. Mina atomer är hyperexciterade och jag flyter fram som ett supratåg genom åkerlandskap, blickandes mot vidderna och kisandes mot solen.

Livet är att växa ihop som Skrynkel & Rynkan. Livet är att läsa en fin bok i en park. Livet är smultron och vin och världens vackraste ögon. Livet är att få rida sin gamla favorithäst med en hästabstinens utan dess like. Livet är svängig musik och fina vänner. Livet! Det är nog det här. Precis det här.

Maybe I'm a fool, but it's fun! sjunger Billie Holiday, bäst i hela världen.

Gulle dig

Testosteronet är utrotat i Dr House.
Åtminstone rödlistat. Om ni råkar se det i hörnen, så får ni inte städa bort det.

Det är tussenutt och gullegull för hela slanten. Män som lyckas ta sig in ser ut som skrämda djur och springer härifrån illa kvickt.

Gör inget. Malin är finast, och duger långt mer än väl på egen hand. Även om hela Dr House-konceptet förändras på kuppen. Har man vuxit ihop, så har man!


Gulle dig! sjöng Siw Malmqvist, fast visserligen med andra åsikter om uttrycket än jag.
Henne träffade jag minsann häromdagen, vilket gjorde mig nervös som en finnig tonåring. Mitt kneg blir lite glamouröst emellanåt, ändå.

Typ

Jag är typ 14.

Olika sätt att distrahera sig på

Något av det bästa med att bo i hus är alla ytor man kan städa. Det finns nästan ett oändligt antal ytor i en villa. Den riktigt fulla utsträckningen av ytor som finns kan man bara ta till sig om man systematiskt (kanske maniskt) går igenom huset med mina städögon. Det är faktiskt inte riktigt klokt hur många små skrymslen som vara väntar och längtar tills jag och Mr Muscle ska komma till undsättning.

Idag har jag till exempel hittat det lilla hålet som spolar ut sköljmedel i tvättmaskinen, som upptäcktes vara igenkloggat och äckligt. Och en liten liten lökbit under svintopaketet bakom rören under vasken.

Det känns som en seger, på något sätt.

For there I have been

"For once you have tasted flight,
you will walk the earth
with your eyes turned skywards -
for there you have been,
and there you will long to return."

Everything will change

Sommaren har börjat. Förändringen har satts igång.



Den här vackra låten fick jag av min bästa vän Ylva.

Det är mycket som är annorlunda, när den här sommaren är slut. När jag tittar mot himlen och ser a hazy shade of winter kommer mitt liv se ut på ett helt nytt sätt.

Det kommer att göra ont då.
Men det ska jag inte tänka på än, har jag bestämt.
Och det finns ju en möjlighet att det även kommer att föra med sig fina saker, längs hörnen.


Men det är väl så: även om man försöker att njuta av det vackra vädret, är det svårt att inte snegla mot en mörk horisont.
Man vet att det kommer. Oundvikligen. Och det tar liksom udden av det vackra för en stund, om man råkar tänka lite för mycket när man ligger i gräset och tittar på molnens former och figurer.

Broloppet dreamin'

Jag måste erkänna att jag är lite nervös inför morgondagen.
Två mil är långt, och jag är inte i form för två mil.

Öresundsbron är lång. Jag hoppas jag överlever.


Säger tjejen som ska ta fallskärmscertifikat. Teorin nästa helg och därefter 30 hopp bort.

Jag tycker om mina skeva perspektiv.
De kryddar till min vardag.

Just can't get enough

Precis som Depeche Mode kan jag inte få nog.

I believe I can fly...

Under den senaste terminen om neurologi har jag fått lära mig om beroendesystem. Att vissa substanser, tillexempel heroin, kan stimulera belöningssystemet så hårt att det redan vid första intaget ändrar formation till beroendets fördel, och man blir fast.

Jag har insett att jag har en riktig knarkarhjärna. För denna dragningskraft rakt uppåt, mot gravitationen, är inte normal: ett tillfälles höghöjds-galenskapsinducerad adrenalinchock, och jag är fast.



Jag vill upp i luften igen, i planet: känna dödsångesten och paniken, svetten som lackar. Det lilla propellerplanet som saktar in, vinden som dånar. Det är fyra kilometer ner till marken. Och sedan: att bara gå rakt emot hela ens natur, att hoppa rakt ut. Kanske med en volt eller två. En känsla som inte går att beskriva, en acceleration som bara kan upplevas där. Den enorma skräcken, som blir förtjusning, som blir exhaltering.

Och så är det över. En och en halv kilometer kvar, vi har fallit i fyrtio sekunder, det är dags att dra i skärmen. Det blir tyst, och man inser att utsikten är helt absurdt vacker. Man glider sakta ner, mjukt i svängarna, njuter av livet medans pulsen sjunker lite igen.


Vem vill inte utmana döden för att komma närmre livet?

Jag ska upp där snart igen, det har jag gett mig den på.
Stirra döden och det trista Svenssonlivet i vitögat och bara hoppa.
För att känna att jag verkligen lever.

LEVER!



Titeln är från vidriga men ändå så självklara R. Kelly.