I believe I can fly...

Under den senaste terminen om neurologi har jag fått lära mig om beroendesystem. Att vissa substanser, tillexempel heroin, kan stimulera belöningssystemet så hårt att det redan vid första intaget ändrar formation till beroendets fördel, och man blir fast.

Jag har insett att jag har en riktig knarkarhjärna. För denna dragningskraft rakt uppåt, mot gravitationen, är inte normal: ett tillfälles höghöjds-galenskapsinducerad adrenalinchock, och jag är fast.



Jag vill upp i luften igen, i planet: känna dödsångesten och paniken, svetten som lackar. Det lilla propellerplanet som saktar in, vinden som dånar. Det är fyra kilometer ner till marken. Och sedan: att bara gå rakt emot hela ens natur, att hoppa rakt ut. Kanske med en volt eller två. En känsla som inte går att beskriva, en acceleration som bara kan upplevas där. Den enorma skräcken, som blir förtjusning, som blir exhaltering.

Och så är det över. En och en halv kilometer kvar, vi har fallit i fyrtio sekunder, det är dags att dra i skärmen. Det blir tyst, och man inser att utsikten är helt absurdt vacker. Man glider sakta ner, mjukt i svängarna, njuter av livet medans pulsen sjunker lite igen.


Vem vill inte utmana döden för att komma närmre livet?

Jag ska upp där snart igen, det har jag gett mig den på.
Stirra döden och det trista Svenssonlivet i vitögat och bara hoppa.
För att känna att jag verkligen lever.

LEVER!



Titeln är från vidriga men ändå så självklara R. Kelly.