Sista timmen

Idag hade vi en föreläsning med en gubbe som ser precis ut som Robert Gustavsson när han ska göra sig rolig. Vi har haft honom många gånger, han är intensivvårdsläkare, en riktig gubbcoolig, en hårding, men allt jag kan tänka på är att han skulle kunna ha illern Göran i ena handen och en starköl i andra nästa gång jag tittar upp.





Idag var det sista föreläsningen. I denna sista del i en rätt lång föreläsningsserie om cirkulation, skulle det handla om cirkulatorisk chock, något vi läst om på PBLen, till exempel hypovolemisk chock, när man till exempel sågar av sig benet och förlorar en massa blod och dör.
Killen ser exakt ut som Robert Gustavsson med illern, men ändå hade han inte riktigt fattat hur kul det var att han hade döpt föreläsningen till "CIRKULATORISK CHOCK - Sista timmen". Dessutom med bakgrundsfärg klarrött. På något sätt blev det faktum nästan lika roligt som Robert den Riktige var i I manegen med Glenn Killing.

Den från norr kommande ordkonstnären

Jag läser Bodil igen. Dessa korta små livsfilosoferingar. Kontemplationer.
En bok där. En Sarkozy där. En Rover där. De från norr kommande leoparderna är lika brustet vacker som alla andra hon har skrivit i den stilen, Kom och hälsa på mig om tusen år, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.

Och i denna bok en hel del referenser till hennes stockholmska pjäs Nakna damer på nedre botten mittemot.
En vacker pjäs med favoriten Vanna Rosenberg. Och Ulf Brunnberg, Jönssonligan-Vanheden.

Hon beskriver hur nervös hon var på premiären.
På hur publiken skulle reagera.

Känns konstigt att läsa det. Läsa om sig själv, på ett sätt,
eftersom jag satt där, i publiken, på premiären. Och skulle reagera.

Såg Bodil på några meters avstånd. Råkade knuffa till Ulla Skoog i minglet utanför och stammade fram ett "u-u-u-ursäkta m-m-m-mig s-så m-m-mycket". Ulla log. Ulla satt två säten ifrån mig på premiären och skrattade lika mycket som jag.

Kändes fint att återuppleva allt det där. När vi kom ut snöade det, eller var det innan? Plattan var alldeles vitt. Vi gav oss ut i natten. Eller var det en annan dag? En annan kväll? Monsieur G minns jag. Han hade på sig sin fina stickade tröja på sig från litauiska Marija i Smyge, under sin läderjacka som var svart. Eller var det en annan kväll? Monsieur G minns jag.

Så satt jag där på bussen och tänkte på de iskalla stockholmska marsdagarna för länge sedan. Gled ifrån boken och tänkte på så omfattande vänskaper som man tror ska hålla för evigt och som aldrig ska förändras. Tänkte på den vänskap jag hade då, där iskylan inte kom innanför jackan. För så många år sedan, det känns som en evighet, kanske tre. Bara tre? Känns som en evighet. Det var en vacker vänskap. Är? Är. Vill kunna säga är, tänkte jag.
Och så går monsieur G helt sonika på bussen. I verkliga livet, vid Södervärn. Inte i sin stad, utan i min.



Jag läser Bodil igen. Som vanligt händer magiska saker.
Monsieur G har kvar sitt sjätte sinne.

Bättre finns inte

Det verkar som att jag har hamnat i Seinfeld-träsket igen.
Tittar och tittar och tittar.

På en serie om precis ingenting.

Note to self

Under studiebevakarhelgens mindre officiella stunder hände det att vi alla intog rätt så betydande mängder alkohol och Ordförande A satte igång sitt berömda musikquiz. Introspelet. Ett intro till en tv-serie eller film kommer igång, och det lag som skriker rätt först får en poäng. Enkelt.
Tyvärr kan min mun och hjärna inte kommunicera så väl under inflytande av alkohol. Till exempel: hjärnan skriker BERT! och munnen skriker SUNE!.
Enda gången det verkligen stämde var understående. Vilket inte var så bra. Eftersom jag var den enda som skrek.

Note to self. Vissa saker är det liksom inte credigt att kunna.





Det bästa med det här klippet är utan tvekan konversationen i slutet!!