En bok där. En Sarkozy där. En Rover där. De från norr kommande leoparderna är lika brustet vacker som alla andra hon har skrivit i den stilen, Kom och hälsa på mig om tusen år, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.
Och i denna bok en hel del referenser till hennes stockholmska pjäs Nakna damer på nedre botten mittemot.
En vacker pjäs med favoriten Vanna Rosenberg. Och Ulf Brunnberg, Jönssonligan-Vanheden.
Hon beskriver hur nervös hon var på premiären.
På hur publiken skulle reagera.
Känns konstigt att läsa det. Läsa om sig själv, på ett sätt,
eftersom jag satt där, i publiken, på premiären. Och skulle reagera.
Såg Bodil på några meters avstånd. Råkade knuffa till Ulla Skoog i minglet utanför och stammade fram ett "u-u-u-ursäkta m-m-m-mig s-så m-m-mycket". Ulla log. Ulla satt två säten ifrån mig på premiären och skrattade lika mycket som jag.
Kändes fint att återuppleva allt det där. När vi kom ut snöade det, eller var det innan? Plattan var alldeles vitt. Vi gav oss ut i natten. Eller var det en annan dag? En annan kväll? Monsieur G minns jag. Han hade på sig sin fina stickade tröja på sig från litauiska Marija i Smyge, under sin läderjacka som var svart. Eller var det en annan kväll? Monsieur G minns jag.
Så satt jag där på bussen och tänkte på de iskalla stockholmska marsdagarna för länge sedan. Gled ifrån boken och tänkte på så omfattande vänskaper som man tror ska hålla för evigt och som aldrig ska förändras. Tänkte på den vänskap jag hade då, där iskylan inte kom innanför jackan. För så många år sedan, det känns som en evighet, kanske tre. Bara tre? Känns som en evighet. Det var en vacker vänskap. Är? Är. Vill kunna säga är, tänkte jag.
Och så går monsieur G helt sonika på bussen. I verkliga livet, vid Södervärn. Inte i sin stad, utan i min.
Jag läser Bodil igen. Som vanligt händer magiska saker.
Monsieur G har kvar sitt sjätte sinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar