En sådan där dag man inte kan förklara, den började väl bara halvdåligt, halvbra.
Ett glas till hälften fyllt med vatten, i morse hade jag sagt att det var halvtomt, inte halvfullt.
Det var en sådan morgon, inget ovanligt, inga exceptionellt sorgsna detaljer, ledtrådar, inte mer än lite tårpapper vid sängen.
Och sedan blev den bara sämre, och sämre, utan någon märkbar anledning,
och sedan satt jag där i den immiga tvättstugan och storgrät rakt in i mina nytvättade kjolar.
Bara skrek och grät och hulkade.
Kände mig som den ensammaste flickan i hela världen.
Ensam och övergiven.
Och det är ju inte hela sanningen.
Det finns ju så många ensamheter.
Men man kan ju inte rå för när känslorna slår till sådär.
När de råkat komma ut ur den borg jag låst in dem i.
Titeln kommer från The Tiny's så slående låt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar