Jag tittar i mina gamla neurologiböcker för att hitta något att hänga upp min smärta på. Jag förstår inte längre sambanden, jag har glömt för mycket om neurologi för att det ska hjälpa mig.
Jag bläddrar.
Jag bläddrar.
I huvudet bilder, föreställningar, hemska. Droppande munnar och en blick full av sorg.
Och så det karakteristiska vickandet på huvudet: det är för djävligt, det här.
Det är en mardröm, det här.
Hellre dött knall fall än det här.
Halmstrå. Jag hoppas det finns ett halmstrå att greppa någonstans.
Hoppet.
Finns det liv, är det aldrig försent, sjunger Mikael Wiehe.
Är det verkligen så, Mikael?
Är det aldrig försent?
Livet, as I knew it, är slut nu.
åh. just den där meningen satt jag och tänkte på på tåget upp till Falun. och sången. hur man springer och växlar mellan hopp och vetskap om att det redan är för sent. men är det inte alltid värt att försöka, ändå?
SvaraRadera