First, we take Manhattan

Det är så svårt att gå balansgången just nu. Jag har blivit "preliminär"-antagen (det formella är inte fattat än, men det är bestämt) till ett bioethics-forskarprogram på Yale nästa sommar. Men hur jag än försöker berätta det för medmänniskor omkring mig, låter det som jag vräker mig i det svulstigaste av skryt. Det är så svårt. Jag vill inte skryta, jag vill inspirera! Skillnaden är hårfin. Hur motiverar man andra till att maximera sin potential, med sig själv som exempel på att det går, utan att verka högfärdig? Och samtidigt försöka hålla sig från att börja jubla och hoppa av bara tanken. För lyckligare har jag sällan varit.

Det är nu det börjar! Livet jag väntat på!

Titeln från underbaraste Leonard Cohen, såklart.

...how long have I prayed for this: to let my work begin!

First, we take Manhattan,

then we take Berlin.

Lilla fågel blå

Jag hittade en liten fågel idag.

Jag var på väg hem från skolan. Jag hade migrän, och den tillfälliga fotofobin fick mig att kisa trots att dagen var molnig. Jag mötte en bil på en trång bakgata vid busstationen, det är en gropig och tråkig gata, och jag cyklade till sidan för att bilen skulle kunna komma förbi. När jag skulle trampa iväg igen tittade jag ned, för att få koll på alla fötter och pedaler, i migränens värld var det inte så lätt. Så såg jag honom, just intill mig på vägen.

Den lilla stackarn tittade upp på mig med ögon blanka av skräck. Med uppspärrad näbb och darrande kropp andades han häftigt, men satt alldeles blickstilla i övrigt. Han måste blivit påkörd, utan att bli så skadad, men chockad och skräckslagen.

Han var så hjälplös. Helt utan att bry mig om människokotym slängde jag cykeln åt sidan och hukade mig intill den stackars lilla varelsen. Hur kan en blåmes i all sin sköna färgsprakande dräkt bli så osynlig? tänkte jag. Han smälte in som en kameleont mot den grå asfalten. Bara hans ögon visade världen att han var vid liv, att han var någon. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag sa till honom att inte vara rädd. Försiktigt höll jag om honom med händerna och tog upp honom från vägen. Han protesterade inte. Han var så lätt, som en blågul liten dunboll.

Jag funderade på vad jag skulle göra. Mitt hjärta blödde i floder där jag stod. Den lilla blåmesen tittade på mig, genom mig. Jag funderade ett slag på att ta med honom hem, men jag var rätt långt hemifrån, och det kändes inte rätt... Sånt är det bara Björn Afzelius som gör. Jag satte honom vid husväggen så att han skulle vara ur vägen för de flesta. Och skulle det komma en hund var det större chans att matte och husse såg den där, än om jag satte honom på gräsplätten längre bort... Jag värjde mig från att gå. Den stackarn bara satt där, rädd och övergiven.

Men så vände han på huvudet och tittade rakt på mig.

Stängde näbben.

Som att han sa tack.

Det var ett sådant där ögonblick då arters gränser suddas ut.

Som att vi möttes i en hjälplöshet.

Jag undrar så hur det gick för honom.

Som en bro över mörka vatten

Lyckan som infann sig i mitt bröst några minuter över ett igår är svår att bekläda i ord. När den livsuppehållande kraft som Tranströmer är för mig och har varit så länge, när han får det finaste priset möjligt, då brister något sans och lugn i mig, jag ropar och jublar och hoppar upp och ned, och glädjetårarna kommer smygande.

Plötsligt är det inte bara Gert Fylking som skriker Äntligen!, hela Sverige jublar Äntligen, resten av världen jublar äntligen. At last! Enfin! Finalmente! Uiteindelik!

De senaste månaderna har det varit mycket Tranströmers förtjänst. Hans förtjänst att jag har orkat ta mig upp ur sängen, orkat äta, orkat andas, orkat leva. Det var hans ord som lugnade mig strax innan den förtvivlade sorgens tårar just höll på att få mig medvetslös. Han gav mig syret, eller lungorna, eller kanske båda två...

Ur Klanger och spår.

Efter någons död

Det var en gång en chock

som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.

Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga.

Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.

Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen

mellan dungar där fjolårslöven hänger kvar.

De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger -

abonnenternas namn uppslukade av kölden.

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.

Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.

Samurajen ser obetydlig ut

brevid sin rustning av svarta drakfjäll.

Farmor hade varit så glad över det här.

Titeln står med henne i tankarna.

Farmor, farmor.

Jag älskar dig.

Och saknar, varje dag.