Lilla fågel blå

Jag hittade en liten fågel idag.

Jag var på väg hem från skolan. Jag hade migrän, och den tillfälliga fotofobin fick mig att kisa trots att dagen var molnig. Jag mötte en bil på en trång bakgata vid busstationen, det är en gropig och tråkig gata, och jag cyklade till sidan för att bilen skulle kunna komma förbi. När jag skulle trampa iväg igen tittade jag ned, för att få koll på alla fötter och pedaler, i migränens värld var det inte så lätt. Så såg jag honom, just intill mig på vägen.

Den lilla stackarn tittade upp på mig med ögon blanka av skräck. Med uppspärrad näbb och darrande kropp andades han häftigt, men satt alldeles blickstilla i övrigt. Han måste blivit påkörd, utan att bli så skadad, men chockad och skräckslagen.

Han var så hjälplös. Helt utan att bry mig om människokotym slängde jag cykeln åt sidan och hukade mig intill den stackars lilla varelsen. Hur kan en blåmes i all sin sköna färgsprakande dräkt bli så osynlig? tänkte jag. Han smälte in som en kameleont mot den grå asfalten. Bara hans ögon visade världen att han var vid liv, att han var någon. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag sa till honom att inte vara rädd. Försiktigt höll jag om honom med händerna och tog upp honom från vägen. Han protesterade inte. Han var så lätt, som en blågul liten dunboll.

Jag funderade på vad jag skulle göra. Mitt hjärta blödde i floder där jag stod. Den lilla blåmesen tittade på mig, genom mig. Jag funderade ett slag på att ta med honom hem, men jag var rätt långt hemifrån, och det kändes inte rätt... Sånt är det bara Björn Afzelius som gör. Jag satte honom vid husväggen så att han skulle vara ur vägen för de flesta. Och skulle det komma en hund var det större chans att matte och husse såg den där, än om jag satte honom på gräsplätten längre bort... Jag värjde mig från att gå. Den stackarn bara satt där, rädd och övergiven.

Men så vände han på huvudet och tittade rakt på mig.

Stängde näbben.

Som att han sa tack.

Det var ett sådant där ögonblick då arters gränser suddas ut.

Som att vi möttes i en hjälplöshet.

Jag undrar så hur det gick för honom.