fredag, oktober 07, 2011

Som en bro över mörka vatten




Lyckan som infann sig i mitt bröst några minuter över ett igår är svår att bekläda i ord. När den livsuppehållande kraft som Tranströmer är för mig och har varit så länge, när han får det finaste priset möjligt, då brister något sans och lugn i mig, jag ropar och jublar och hoppar upp och ned, och glädjetårarna kommer smygande.



Plötsligt är det inte bara Gert Fylking som skriker Äntligen!, hela Sverige jublar Äntligen, resten av världen jublar äntligen. At last! Enfin! Finalmente! Uiteindelik!

De senaste månaderna har det varit mycket Tranströmers förtjänst. Hans förtjänst att jag har orkat ta mig upp ur sängen, orkat äta, orkat andas, orkat leva. Det var hans ord som lugnade mig strax innan den förtvivlade sorgens tårar just höll på att få mig medvetslös. Han gav mig syret, eller lungorna, eller kanske båda två...




Ur Klanger och spår.


Efter någons död


Det var en gång en chock
som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.
Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga.
Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.

Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen
mellan dungar där fjolårslöven hänger kvar.
De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger -
abonnenternas namn uppslukade av kölden.

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.
Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.
Samurajen ser obetydlig ut
brevid sin rustning av svarta drakfjäll.



Farmor hade varit så glad över det här.
Titeln står med henne i tankarna.

Farmor, farmor.
Jag älskar dig.
Och saknar, varje dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar