Jag vaknade på morgonen efter en natt fylld med drömmar om att jag skulle missa bussen, missa uppropet, missa min plats på läkarprogrammet. Det vill säga - jag var stressad redan innan dagen börjat gry. Jag kokade kaffe, men espresson kokade över och jag fick sump i det. Pressade i mig några mackor, mådde förfärligt illa. Gick och köpte mig en kofta. I provrummet hade de en alldeles förskräcklig belysning så jag såg hemsk ut i ansiktet - tvekade, men köpte tillslut en ny foundation. Jag hann med bussen. Kom till Lund, hittade inte till Fernström - första och sista gången det händer, Fernström är den föreläsningssal jag kommer befinna mig i varje dag i åtminstone ett halvår framöver. Väl där ökade nervositets- och adrenalinnivån till max. Har jag kommit fel? Är det här verkligen läkarprogrammets upprop, eller är det något annat? Vad gör jag om det är fel? Och sedan, när jag fattat att jag kommit rätt och de började uppropet - då blev jag ett totalt nervvrak och skakade som en dåre. När de närmade sig E i listan höll jag på att avlida av nervositet. De hoppar över mig! Det har säkert blivit något fel! De kommer inte att räkna upp mig för jag har inte kommit in, såklart jag inte har, det säger ju sig självt! Att jag skulle komma in faller ju på sin egen orimlighet, det förstår jag väl, de kommer aldrig räkna upp mig! Aldrig!
De räknade upp mig. Jag svarade ett högt Ja, och pustade ut.
Och därmed började jag min långa, mödosamma - men otroligt roliga resa, mot mitt drömyrke som läkare.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Karin Boye
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar