Inatt kunde jag inte sova. Efter ett antal timmars stirrande ut i tomma intet gick jag upp och ut i natten. Utan tanke eller direktioner gick jag längs gatorna, svepte som en salig ande längs häckar och murar i denna stad jag växt upp i. Häckar och murar jag stått och gråtit vid, skrattat vid, haft min första fylla vid, viskad hemligheter vid, växt upp vid. Natten var klar och luften kändes lätt i mina lungor, på ett sätt jag sällan upplever. Katter stannade upp och stirrade misstänksamt på mig vid varje hörn, men jag lyckades skickligt undvika alla människor under den en och en halv timme jag var ute. Och jag gick och gick, försökte reda ut mig själv, försökte ordna bland mina tankar. Einar är mycket mjukare på natten, mer sentimental. Det är svårt att säga om jag kom fram till något eller inte. Sådant där är saker som växer fram. Men när jag var ett kvarter hemifrån, efter en och en halv timme, var det någon som hade fönstret på glänt och jag stannade tvärt. Just som jag gick förbi, sjöng Miss Li: Jag skulle vakna mitt i natten och ta en lång promenad.
Det var ett lite för magstarkt sammanträffande för mig. Tror jag på ödet? Jag vet inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar