Pappa kan skatta sig lycklig för att han är i Italien. Det hade varit stora bokstäver på Hesekillegatan 26 annars.
För om inte pappa hade dragit åt hjulen så onödigt hårt, så hade jag fått av det däcket som exploderade på sjuttiovägen, eller åtminstonde min svåger, och då hade vi inte stått där i tre timmar, och då hade vi inte behövt åka till macken för att köpa rostlösande, och inte behövt vänta på mekanikern, som fick komma och dra loss muttrarna på hjulet, och jag hade inte behövt pröjsa honom en massa pengar i handen, och det hela hade inte tagit fem år så när reservdäcket väl var på hade inte bilbatteriet laddat ur, och då hade jag inte behövt bli bogserad av min syster hem, och jag hade inte behövt låna hennes bil, och jag hade inte kommit tre och en halv timme försent till jobbet. Och ikväll hade jag inte behövt knacka dörr för att hitta ägaren till bilen som ställt sig framför min på gatan där jag hade tänkt ställa min systers bil för att kunna ladda upp batteriet, och jag hade inte sedan behövt sitta och vänta medan bilen laddades, och jag hade inte behövt köra halva skåne runt för att ladda upp den, och jag hade inte behövt pröjsa för all bensin som krävs för att klara det, och jag hade inte behövt pröjsa så svindlande mycket pengar för att byta de två bakhjulen, jag hade inte behövt bli ruinerad på både tid och pengar.
Det är nog väldigt, väldigt tur för pappa att han inte är hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar