Can we bring yesterday back around?

Jag har fått en livskris.
20-årskrisen.

Jag har kommit in på läkarprogrammet som jag velat since forever and now I ain't feeling that overwhelmed after all-krisen.

I Lund får man ett paket. Välkommen in på denna svåra utbildningen, här har du prestigepoängen, statuspoängen och den framtida feta lönen, och här har du en karta över ditt liv, varsågod skriv under här och här.
Och när jag väl skrivit under och tittar på min dokumentkopia ser jag hur de ritat ut resten av mitt liv. Välutstakat. Utan kompromisser.
Rätt utbildning, rätt liv, rätt studieort, rätt arbetsplats.
Rätt lön.
Rätt forskningsprojekt. Rätt specialitet.
Rätt umgänge. Rätt intressen. Rätt valsedel i urnan.

Så står jag där, och känner att egentligen borde jag fortfarande hoppa och studsa av lycka som jag gjorde på jobbet i somras när jag fick reda på att jag kommit in. Egentligen borde jag fortfarande känna sådär, sådär alldeles överväldigad av lycka så att det bubblar ur öronen - men jag kan inte. Jag bara hör Håkan sjunga: är det här allt det blir så DÖR jag!


Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.





Jag var inte färdig. Jag skulle ju resa och lära mig en massa språk och tjäna ihop lite pengar. Inte sitta här som tjugo bast, going on pensionsålder och räkna på hur jag i slutändan ska lyckas få den bästa AT-tjänsten, inte sitta här och vända på mynten och de billigaste nudlarna och hoppas att jag får ihop det den här månaden.

Om jag klarar mig fram till julafton utan att komma gråtandes till mina föräldrar kan jag klara vad som helst. SÅ lite har jag kvar på kontot efter att alla räkningar är betalda.

Jag var inte färdig med mitt liv. Hur kunde jag missa det? Jag antar att jag aldrig riktigt vågade tro på att jag skulle komma in första gången jag sökte. Jag trodde att det fanns några år kvar. Nu blev de inte så och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.

Jag skulle ju gjort så många saker innan jag kom hit. Hit, där livet stagnerar och sedan följer en utstakad linje.


När ska jag kunna göra dem nu då? Är det försent?

Är det kört nu?

Trapalanda dreaming

***

Alla dör.
En av de finaste hästarna jag någonsin träffat finns inte mer, inte hon heller. Ännu en faller bort, ännu en i Trapalanda, som man brukade trösta sig med när man var yngre. Adrienne var en sådan där häst man aldrig aldrig aldrig glömmer. Nej, fel - hon var inte "en sådan där häst". Hon går inte att sätta i ett fack. Hon var sig själv, hon var helt och hållet unik. Det var klart att man visste att man satt på en tjugotvååring, men ibland kunde man svära på att man hade en femåring under sig - som den där gången vi skulle öva galoppombyten och hon fick fnatt och bytte i varje språng resten av timmen... Eller alla gånger hon fick tråkigt när ingenting hände på tjugofem meter och hon började göra perfekta öppnor eller slutor helt på egen hand... Eller när man kunde starta ett dressyrprogram, och hon kände igen det, gjorde resten ur minnet och man hade inte mycket mer att säga till om. Hon var så speciell att nu när hon är borta är det en stor pusselbit som saknas i världen. Det är så underligt att allting fortsätter. Varför stannar inte världen? Varför stannar inte allting upp? Varför märker bara vi som varit i närheten av henne det stora energi- och kärleksvakuum som nu saknas? Det vakuum som nu lägger sig så hårt över våra hjärtan att vi får svårt med syretillförseln... I Trapalanda går ännu en av mina älskade över ängarna. Det är väl just det här som är nackdelen med evolutionen som gjort att vi överlever de andra så förbannat länge.

Jag kommer att sakna Adrienne och alla hennes vackra egenskaper. Jag kommer minnas henne alltid, och jag kan svära på att hon hittar till mitt livs själsfrände Valentin däruppe någonstans och säger hej från mig.

Valentin, ja. Valentin Stensvang, mitt livs räddare. Även om ingen någonsin kommer att vara som honom faller ändå Adrienne i hans unika krets.

Men Valentin.... Han är en hel historia i sig.

En hel historia i mig.



Nu faller jag vidare ner i djupa grubblerier om den vackra svettfuxen som räddade mitt liv en gång i tiden.

Procrastination succeeds

Ibland känns livet så enkelt. Har haft ångest i en vecka för att jag bara fortsätter skjuta upp att tvätta. Och på min gård bor det bara perfekta lattemammor som inte gör annat än bokar tvättider, så man måste ha minst en veckas framförhållning.

Och guess what?

Jag kom ner 19:25 och tiden 19-22 idag var ledig.

It's the small things. Yay livet.

One small step for man; one giant leap for Mias kursombudsmannaskap

En historisk dag! Just det, tänker ni. Det är ju tjugo år sedan Berlinmuren stormades ner, men se icke är detta vad hon tänkte på. Nej, idag vann jag nämligen i egenskap av kursombud mitt första krig mot den stora stygga kursledningen. Detta, mina damer och herrar, är history in the making! Varför drälla runt saker som hände tjugo år sedan när ny mark liberaliseras än idag? Även om det bara var jag och möjligen en handfull andra studenter i vår stora föreläsningssal som förstod hur långt inne det där erkännandet låg, och då alltså förstod magnituden av min seger, så gör inte det så mycket. Upprättelsen känns för mig total.

Och man kan ju undra varför man ger sig ut på blodigt krig med någon som ANDERS. Då måste man ju vara självmordsbenägen eller totalt socialt omedveten. Men då finns det ju en sak som Anders har till sin absoluta nackdel.
Han är nämligen skrämmande lik min far.
Och min far är jag inte rädd för en sekund. Så många fighter jag har tagit mot honom där han har varit övertygad om att han hade rätt - vissa gånger hade han det, andra gånger inte. Men alltid var han sådär absurt läskigt benhård och strukturerad och obehagligt passiv-aggressiv. I början av tonåren förlorade jag varenda gång. Men så lär man sig, man lär sig fallgroparna och argumenten som håller, vilka knappar man ska trycka på... Och jag märkte första gången jag träffade Anders att hans maskineri är precis likadant som min käre far Nils-Eriks.

Och jag vann. Jag vann!!!!!!!!!!!!!

Och det var bara för att jag visste att män som Anders är svaga för argument som hänvisar till auktoritära skrifter och stadgar.
Exempelvis Högskoleverkets.

Tunna skivor

Den strålande lyckliga kärnfamiljen i lägenheten mittemot har satt upp ljusstakar i fönsterna. Det är den andra november. Det är en hel månad för tidigt. I mitt lyckliga kärnfamiljshem fick jag lära mig att julbelysning och annat krimskrams ska sättas upp vid första advent och vid tjugondag Knut åker julen ut. Det är inte så svårt. Advent till Knut. Den strålande lyckliga kärnfamiljen i lägenheten mitt emot som alltid verkar håna mitt torftiga inneboende-studentsingelliv med blickar från balkongen satte upp sina ljusstakar den andra november.

Jag tror att jag hatar den strålande lyckliga kärnfamiljen i lägenheten mittemot.