Trapalanda dreaming

***

Alla dör.
En av de finaste hästarna jag någonsin träffat finns inte mer, inte hon heller. Ännu en faller bort, ännu en i Trapalanda, som man brukade trösta sig med när man var yngre. Adrienne var en sådan där häst man aldrig aldrig aldrig glömmer. Nej, fel - hon var inte "en sådan där häst". Hon går inte att sätta i ett fack. Hon var sig själv, hon var helt och hållet unik. Det var klart att man visste att man satt på en tjugotvååring, men ibland kunde man svära på att man hade en femåring under sig - som den där gången vi skulle öva galoppombyten och hon fick fnatt och bytte i varje språng resten av timmen... Eller alla gånger hon fick tråkigt när ingenting hände på tjugofem meter och hon började göra perfekta öppnor eller slutor helt på egen hand... Eller när man kunde starta ett dressyrprogram, och hon kände igen det, gjorde resten ur minnet och man hade inte mycket mer att säga till om. Hon var så speciell att nu när hon är borta är det en stor pusselbit som saknas i världen. Det är så underligt att allting fortsätter. Varför stannar inte världen? Varför stannar inte allting upp? Varför märker bara vi som varit i närheten av henne det stora energi- och kärleksvakuum som nu saknas? Det vakuum som nu lägger sig så hårt över våra hjärtan att vi får svårt med syretillförseln... I Trapalanda går ännu en av mina älskade över ängarna. Det är väl just det här som är nackdelen med evolutionen som gjort att vi överlever de andra så förbannat länge.

Jag kommer att sakna Adrienne och alla hennes vackra egenskaper. Jag kommer minnas henne alltid, och jag kan svära på att hon hittar till mitt livs själsfrände Valentin däruppe någonstans och säger hej från mig.

Valentin, ja. Valentin Stensvang, mitt livs räddare. Även om ingen någonsin kommer att vara som honom faller ändå Adrienne i hans unika krets.

Men Valentin.... Han är en hel historia i sig.

En hel historia i mig.



Nu faller jag vidare ner i djupa grubblerier om den vackra svettfuxen som räddade mitt liv en gång i tiden.