A good-ass mother liker!

Standing on a bus, we're packed shoulder to shoulder
There were strangers in my face, I could feel it getting colder
Bus doors open, nobody get out
Look here a little old woman is getting on, I start to shout
I said: get up, stand up, off of your feet
Make space for the lady, somebody give a seat
She's just standing there aching, her whole body is shaking
She stops and falls over, this time she ain't faking
But nobody move, don't hear a word I say
So I take a deep breath, it's time I get my way
Say PLEASE, don't make me say it twice!
Let's all get some manners here, let's try to be nice!

Be nice!
Be nice!
Cause I'm a good-ass mother liker...

Get home to my bitch, she's been waiting all alone
I put water in her bowl and I give her a bone
Neighbours come calling, holding out a cup
So I get out the sugar and fill it right up

Be nice!
Be nice!
Cause I'm a good-ass mother liker...

I love you, you imbecille

Har glömt att kommentera hur mycket jag älskar världen.

Hur kärlek känns, när den kryper under huden.
Bubblar. Sprider sig. Drar i mina mungipor.

Alla dessa vackra människor.
Jag vet inte varför jag blev så saligt sentimental just ikväll.

Men det blev jag iallafall.



Titeln är från min favorit-Pellelåt för tillfället med samma namn. Den är otroligt söt och finns med på den här lilla listan.


I love the way you dress, the way you make a mess
and that you're always late.
I love the way you smile, that I can always tell
when you exaggerate.

I can live with vanity and puns.
And the morning temper runs.
I can live with all your downsides,
I can live with you honey.

Ungefär så känner jag inför alla mina vänner.
Det är därför de är så vackra. Operfektheten.

To me, you are beautiful

Mitt bland de många kopparna tentapluggskaffe och de höga travarna med böcker om neurologi och fysiologi började jag fundera lite på en av mina favoritlåtar.

Det är en vacker visa, ursprungligen sjungen på jiddisch, skriven för en liten operett på trettiotalet. Operetten hette Men Ken Lebn Nor Men Lost Nisht, ett gammalt judiskt ordspråk för något i stil med Du kan leva men de tillåter det inte, eller som den kallades på engelska I would if I could.

Det var min vän Monsieur G som påminde mig om den för ett tag sedan, och sedan dess har jag inte kunnat sluta lyssna på han och hans bands version på myspace.
Det finns säkert långt fler än tusen versioner, men några jag tycker om alternativt hatar och finns på spotify har jag samlat i den här listan.

Annars finns det såklart några rariteter från den där videosidan...


Bara för att den är tokig. Sången kommer på 5:10.


På svenska! Fin, trots allt. Men det beror nog mest på att jag gillar Zarah så mycket.

Godkväll

Brainstem, brainstem!

I huvudet just nu:
Tze brain performed by tze Brain.

Första vackra dan i maj

Hela huset har gått in i post-karnevalskoma utom jag.
Huset är tyst, så när som på snarkningarna, medans jag sipprar te i ett ensamt kök.


Karnevalen var karnevalsk med allt vad det innebär.
Vädret vackert, människorna snälla. Malin var min räddande ängel, som alltid.

Jag tog med mig kameran på äventyr för första gången på länge.
Händerna var abstinensnervösa i det stora folkvimlet.


So long, Karnevelen.


Det var Cornelis som sjöng den mysiga lilla visan om en vacker dag i maj.

Dagens förlängning av livet

Har fastnat vid alla de fantastiska A bit of Fry & Laurie-klipp som figurerar på favoritsidan Youtube. Bäst är låtarna. Till exempel den här.

Så enkelt, men åh så roligt.

Välkommen, gröna, granna, sköna, sanna sommar!

Idag känns det lätt.

Allt.




Sommaren är här, i Lund. Trädgården blev så självklar, för första gången på ett halvår.
Vi kommer aldrig därifrån, ifrån det höga gräset, som är fullt av blommor och de svagt surrande bina.

När solen slutat bränna börjar knotten tugga, men det rör oss inte.
Vi skrattar vidare. Glasen klingar. Vi lever.

Idag känns det så lätt.
Lyckan lägger sina vackra spår i mitt leende.




Titeln och melodin som spelats i mitt huvud hela dagen är från fina, härliga Lill-babs.
Visst var det väl Towa Carson och Lars Lönndahl som gjorde den först, men jag gillar Lill-babs version bättre - för en gångs skull. Du kom så lagom, det har varit kallt!

Det tar sig, världen

Jag börjar bli gammal på riktigt. Ritkigt-riktigt.
Jag har inte bara ett antal pensionärsegenheter. Inte bara att 10.03 lördag morgon är den heliga melodikrysstiden, att jag virkar mina grytlappar, att jag läser tidningen i gungstolen. Och så det senaste: att få saker går upp mot en kopp svart kaffe och en dammsugare. Ytterst få.

Nej, nu är jag gammal på riktigt. Jag har köpt en lägenhet, och jag studerar till läkare, jag börjar komma i en ålder som passar mig. Jag är på väg någonstans, till någon slags framtid.

Redan?
Ja, kanske redan.

Jag motsäger mig inte så mycket, jag är mest förvånad. Att jag börjar ta mig upp i åldrarna, att jag har vänner som skaffar barn, som examineras från universitetet och skaffar hus och bil. Att jag från augusti har min egen bostad med lån och ränta och bostadsrättsförening att hålla koll på.
Och kanske en katt. Jag skulle vilja ha en katt.

Det börjar ta sig.
Ja, det tar sig, världen, som en god vän döpte sin första diktsamling.

Det tar sig.


Fotografiet är från Lunds vackraste bokhandel.
Den tar aldrig slut, och allting är packat på höjden.

Man lägger till, och funderar lite på saken.
Redan? Ja, kanske redan.

Herrejävlar, denna pina

Råplugget inför torsdagens morfologiförhör har startat. 1500 latinska fraser ska försökas läras in eftersom jag knappast lyckats med mer än möjligtvis m. sartorius hittills.

Det är nästan obegripligt tråkigt. Trots Ahlgrens bilar och starkare kaffe än jag någonsin druckit (6 skopor till 2,5 kopp). För jobbet som man gör, det har man ingenting för.

Det känns dumt och idiotiskt.
Men man vänjer sig.
Man vänjer sig.

Någon gång måste jag bli själv

Idag råkade min vuxenpoängsräknare slå så högt i höjden, att den nästan tappade räkningen. Kom av sig efter en explosion av siffror.

För jag, jag har minsann gått på visning idag. Av en söt enochenhalva på Nobelvägen, en liten pärla, en ljus och luftigt välplanerad trettiosjukvadratare. Gått runt och "jaha"at och "mhm"at och frågat rätt frågor och tittat med kritiska blicken.
Jag blev kär på fläcken. Jag kunde ju se spetsgardinerna fladdra i köket och hur kaffet piper "Färdig!" på morgonen. Det vackra morgonljuset på fiskbensparketten. Jag lade ett bud bara någon timme senare. Ett bud... Jag? Det var nästan overkligt att sitta där och lova bort drygt en halv miljon.

Nu är det bara att vänta.



Titeln var en alludering på Någon gång måste du bli själv av Säkert!. Någon gång måste jag ju flytta från min kära familj. Jag hade nog önskat att det var först om några år. Men en så fin lägenhet för ett så bra pris...

Då är det svårt att säga nej. Om man är ett barn fortfarande.

Bilden är däremot tagen i Italien. Jag brukar tänka att om jag någon gång i något parallellt universa skulle döpa den, till exempel för ett förtydligande, så skulle den kallas möjligheter.

Amateur transplants

Läkarhumor. Som allra bäst.
Vad mer kan jag säga. Roligare än såhär blir det inte.


Dorsal horn concerto
I ett nötskal. Dysdiadochokineasia.




Anaesthetists hymn
Ja. Alla undrar. Alla. Till och med de själva.