För jag, jag har minsann gått på visning idag. Av en söt enochenhalva på Nobelvägen, en liten pärla, en ljus och luftigt välplanerad trettiosjukvadratare. Gått runt och "jaha"at och "mhm"at och frågat rätt frågor och tittat med kritiska blicken.
Jag blev kär på fläcken. Jag kunde ju se spetsgardinerna fladdra i köket och hur kaffet piper "Färdig!" på morgonen. Det vackra morgonljuset på fiskbensparketten. Jag lade ett bud bara någon timme senare. Ett bud... Jag? Det var nästan overkligt att sitta där och lova bort drygt en halv miljon.
Nu är det bara att vänta.
Titeln var en alludering på Någon gång måste du bli själv av Säkert!. Någon gång måste jag ju flytta från min kära familj. Jag hade nog önskat att det var först om några år. Men en så fin lägenhet för ett så bra pris...
Då är det svårt att säga nej. Om man är ett barn fortfarande.
Bilden är däremot tagen i Italien. Jag brukar tänka att om jag någon gång i något parallellt universa skulle döpa den, till exempel för ett förtydligande, så skulle den kallas möjligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar