Det tar sig, världen

Jag börjar bli gammal på riktigt. Ritkigt-riktigt.
Jag har inte bara ett antal pensionärsegenheter. Inte bara att 10.03 lördag morgon är den heliga melodikrysstiden, att jag virkar mina grytlappar, att jag läser tidningen i gungstolen. Och så det senaste: att få saker går upp mot en kopp svart kaffe och en dammsugare. Ytterst få.

Nej, nu är jag gammal på riktigt. Jag har köpt en lägenhet, och jag studerar till läkare, jag börjar komma i en ålder som passar mig. Jag är på väg någonstans, till någon slags framtid.

Redan?
Ja, kanske redan.

Jag motsäger mig inte så mycket, jag är mest förvånad. Att jag börjar ta mig upp i åldrarna, att jag har vänner som skaffar barn, som examineras från universitetet och skaffar hus och bil. Att jag från augusti har min egen bostad med lån och ränta och bostadsrättsförening att hålla koll på.
Och kanske en katt. Jag skulle vilja ha en katt.

Det börjar ta sig.
Ja, det tar sig, världen, som en god vän döpte sin första diktsamling.

Det tar sig.


Fotografiet är från Lunds vackraste bokhandel.
Den tar aldrig slut, och allting är packat på höjden.

Man lägger till, och funderar lite på saken.
Redan? Ja, kanske redan.