It had to be you

And even be glad

just to be sad

thinking of you...

Getinghonung... midlands?

Jag har börjat vänja mig vid de skvallrande detaljerna. Detaljerna som berättar att det här är Storbritannien och inte Sverige. Över lag är dessa två rätt lika. Vid en snabb överblick kan man missta den ena för den andra. Men små detaljer som kan vara stora som elefanter visar att havet mellan oss är större än man tror:

Lappar på mataffären som uttryckte sin sorg för den unge soldat från denna lilla stad, som dött i strid i Afghanistan i helgen. En granne som misshandlar sitt barn psykiskt och fysiskt utan att bryta mot några lagar. Det enda nära kaviar som finns är en enda sorts miniförpackning av svart stenbitsrom. Mataffären som lockar med rödvin och Smirnoff på extrapris. Nazister som inte har ensamrätt på landsflaggan. En överdriven förkärlek till ordning och reda. En immigrantpopulation som till största delen består av indier och inte irakier. Möjligheten att köpa The Independent överallt för en mycket liten peng. Busschaufförer som är glada och trevliga, kanske på grund av att folk i allmänhet är glada och trevliga mot folk i serviceyrken.

Och en hel stad i ekonomiska ruiner och med rasistisk odör, efter en lång och grundlig misshandel av Margaret Thatcher.

Men för övrigt....

För övrigt är det väl ungefär

samma moralister, här som där.

Case closed

Två år. Två år senare såg jag filmen, och hörde det sägas. Direkt av Morgan Freeman.

Only one thing stops me.

A promise I made to Andy.

Genom dimman från konjaken kom det till mig.

Ett lugn. Ett förlåtande, kanske.

Och plötsligt är jag inte arg längre.

Inte det minsta arg.

It's oh, so quiet... Schh! Schh

Ett fakultetsmöte i England. En utbildningsbevakare på vift. När man inte är på sitt eget universitet får man inte säga nånting. Jag vet ju inte vad deras kår tycker. Det gör ingen annan i rummet heller. På en grupp på 30 pers sitter en (1) student och hon är inte ens där. De säger att de borde ha en junior student också. Ja det är viktigt med studentinflytande säger nån. Alldeles häpen är jag. De diskuterar problemet av diskrepansen mellan att kliniska tutorer vill bli tilltalade med titel medan pbl-tutorer tycker det är ok med bara efternamnet. Sedan börjar de prata om study guides. De kallar det inte study guides, det heter ILO här. När det första dokumentet med exempel skickas runt bordet börjar adrenalinet pumpa i mina ådror. Study guides. Study guides är heliga ting. Det är viktiga grejer. Det är nånting jag och mina kollegor slitit våra hår för och krigat oss blodiga för, och det var ett slag vi halvt om halvt förlorade. Nederlaget bränner fortfarande i mina ådror. ND som tittar nedlåtande på oss och säger: Nu blir det som jag har sagt, sådetså. Runt ett avlångt bord mitt i West Midlands i gröna England ser jag plötsligt olika ledamöter i lundensiska NBMFU ta form. Folk antar välkända ansikten, för de argumenterar samma sak som de där hemma. Det är samma diskussion, det är samma karaktärer, men de har bytt utseende och - och universitet. Och där sitter jag. Bland mina vanliga ärkerivaler men med munkaveln hårt åtdragen. Brevid mig sitter R, min förebild R, som tagit dit mig eftersom han vet jag "är intresserad av ledningsarbete". Det märks att R är högt aktad i gruppen. Han drar roliga skämt ibland och driver hela mötet framåt eftersom ingen annan gör det, inte ordföranden iallafall. Sån är R. Jag får inte göra R till åtlöje. När han viskande frågar mig: så, hur mycket konkretiseringar får ni av era kursplaner? grips jag lite av panik. Om jag öppnar munnen kommer jag att börja skrika. Jag säger: Later, R. Det lät hårt, som om jag tillrättavisade honom, och han tittar lite förvånad och roat på mig. Jag lägger till: Let's just say, that if this was Lund - this would have been war time. R skrattar till med ögonbrynen i vädret, på ett mycket karakteristiskt sätt som gör att hans panna visar tiotusen veck. Och diskussionen fortsätter. Logiken i argumenten lyser i sin frånvaro, precis som hemma, eftersom icke-studenter ofta faller i vissa välkända fällor. Det är ett universellt problem och det är därför min kollega Anja borde bli vicedekan.

Och där sitter jag och biter mig i tungan. Ett helt år har jag suttit i NBMFU och tyckt att det är svårt att ta den fighten. Att det är svårt att kriga för sin sak ibland, eftersom alla sitter med klorna uppe som multipla Edward Scissorhands runt omkring mig. Och så plötsligt satt jag där, i ett svalt rum på Keele University, och insåg att det är mycket, mycket jobbigare att vara tyst.

Och titeln är från den explosiva, underbara låten av Björk.

Nästa gång. Nästa gång är jag också explosiv.

Somewhere, beyond the sea

Kaffe. Blaskigt men gott. Solen lyser in från gränden bakom, in genom spetsgardinerna. Det är fint väder, och kallt i luften. Det fina lilla huset jag hyr är inte mer än fyra meter brett. Det är inte Notting Hill-huset med blå dörr, men nog så nära. Jag går runt i huset och klämmer, jag klämmer på dörrar, på möbler, på gardinerna. Det är ett klämvänligt hus. Det luktar gott också, det luktar England. En lukt som gör mig förkyld. I fönstret sitter det en klisterlapp: I LOVE THE UNIVERSITY OF ABERDEEN. Konstigt sammanträffande, tänker jag. Dricker lite kaffe. Det är lugnet efter stormen, nyanländ i ett litet hus på 7 Brook Lane. Ett tomt litet hus så när som på mig.

Titeln är från den fina låten av den fina Bobby Darin.