Ett fakultetsmöte i England. En utbildningsbevakare på vift. När man inte är på sitt eget universitet får man inte säga nånting. Jag vet ju inte vad deras kår tycker. Det gör ingen annan i rummet heller. På en grupp på 30 pers sitter en (1) student och hon är inte ens där. De säger att de borde ha en junior student också. Ja det är viktigt med studentinflytande säger nån. Alldeles häpen är jag. De diskuterar problemet av diskrepansen mellan att kliniska tutorer vill bli tilltalade med titel medan pbl-tutorer tycker det är ok med bara efternamnet. Sedan börjar de prata om study guides. De kallar det inte study guides, det heter ILO här. När det första dokumentet med exempel skickas runt bordet börjar adrenalinet pumpa i mina ådror. Study guides. Study guides är heliga ting. Det är viktiga grejer. Det är nånting jag och mina kollegor slitit våra hår för och krigat oss blodiga för, och det var ett slag vi halvt om halvt förlorade. Nederlaget bränner fortfarande i mina ådror. ND som tittar nedlåtande på oss och säger: Nu blir det som jag har sagt, sådetså. Runt ett avlångt bord mitt i West Midlands i gröna England ser jag plötsligt olika ledamöter i lundensiska NBMFU ta form. Folk antar välkända ansikten, för de argumenterar samma sak som de där hemma. Det är samma diskussion, det är samma karaktärer, men de har bytt utseende och - och universitet. Och där sitter jag. Bland mina vanliga ärkerivaler men med munkaveln hårt åtdragen. Brevid mig sitter R, min förebild R, som tagit dit mig eftersom han vet jag "är intresserad av ledningsarbete". Det märks att R är högt aktad i gruppen. Han drar roliga skämt ibland och driver hela mötet framåt eftersom ingen annan gör det, inte ordföranden iallafall. Sån är R. Jag får inte göra R till åtlöje. När han viskande frågar mig: så, hur mycket konkretiseringar får ni av era kursplaner? grips jag lite av panik. Om jag öppnar munnen kommer jag att börja skrika. Jag säger: Later, R. Det lät hårt, som om jag tillrättavisade honom, och han tittar lite förvånad och roat på mig. Jag lägger till: Let's just say, that if this was Lund - this would have been war time. R skrattar till med ögonbrynen i vädret, på ett mycket karakteristiskt sätt som gör att hans panna visar tiotusen veck. Och diskussionen fortsätter. Logiken i argumenten lyser i sin frånvaro, precis som hemma, eftersom icke-studenter ofta faller i vissa välkända fällor. Det är ett universellt problem och det är därför min kollega Anja borde bli vicedekan.
Och där sitter jag och biter mig i tungan. Ett helt år har jag suttit i NBMFU och tyckt att det är svårt att ta den fighten. Att det är svårt att kriga för sin sak ibland, eftersom alla sitter med klorna uppe som multipla Edward Scissorhands runt omkring mig. Och så plötsligt satt jag där, i ett svalt rum på Keele University, och insåg att det är mycket, mycket jobbigare att vara tyst.
Och titeln är från den explosiva, underbara låten av Björk.
Nästa gång. Nästa gång är jag också explosiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar