Sorgegondolen

Ljusen fladdrar. Kranen droppar.

Jag läser Tranströmer för att kunna andas.

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.

Det är som en bön till det tomma.

Och det tomma vänder sitt ansikte till oss

och viskar

"Jag är inte tom, jag är öppen".

Ur Vermeer, från För Levande och Döda.

Jag vill säga något, skriva något.

Vet inte vad. Vet inte hur.

Känner mig tom.

Jag är inte tom, jag är öppen.

Jag förblir tyst.

Kommer den nu? Den där sorgegondolen.

Time to say goodbye

Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag - tror jag

Fem veckor, fem. Fem veckor.

Hur kan det redan vara slut.

Sista natten i det som kommit att bli mitt hem.

Sista natten i Paradise City, i paradisstaden, sista glaset vin på puben, sista handlingen på Morrisons, sista allting.

Jag ångrar inte hur mycket jag låter mig fästas vid städer, det gör det mer autentiskt, att verkligen leva i staden som om framtiden inte fanns, det är så jag försöker gå in i det. Men det gör det alltid så mycket svårare när man ska säga hejdå.

Men:

We'll meet again.

Don't know where, don't know when -

but I know we'll meet again,

some sunny day.

Det gör det lite lättare, ändå.

Men fortfarande snörvligt i den fina lilla bokaffären som luktar rökelse och te.

En liten lista som beskriver vad jag känner. Som ger artistnamnen på de jag citerat här också.

The truth, the whole truth, and nothing but the truth... revisited

Jag ville veta hur de svenska tidningarna beskriver skandalen.

Här i England skiftar det. The Independent är längst fram och är inte rädd för någon, säger: jag är tuffare än somliga tror, med Mowglyminen och armarna i kors. The Guardian kommer strax bakom, men med lite slätare formuleringar. De har ingen Robert Fisk som utan rädsla eller skrupler jämför Murdoch med Saddam Hussein och Hafez al-Assad och finner dem lika.

Sedan The Daily Mail, halvtabloiden, i gråzonen. Därefter kommer "resten": de man inte kan lita på, The Times, The Sunday Times, The Sun. Alla med en självcensurskultur som liknar den hos vilken mellanösterntidning som helst.

Jag ville veta hur läget var i Sverige. Hur självcensuren låg där, så långt ifrån Murdoch, så skyddade av pressfrihet och oberoende.

Jag klickade in på svd.se. Vad fann jag?

Ingenting.

Inte ett dyft. Ingen nyhetssida, ingen opinion, inte ens en nostalgisk kultursidenotis snörvlande om att förlora News of the World. (Som för övrigt var en crap paper).

Sydsvenskan, min hemtidning. Den tidning jag litar på ger mig det viktigaste varje morgon, kanske ingen Fisk, men åtminstone sanningen i stora drag varje dag.

Ingenting.

Så tillslut till dn.se, mitt sista hopp.

DNs förstarubrik lyder: "Så köper hotell betyg på resesajter".

Halvvägs ned hittar jag en kort återgivning av vad The Independent skrev tidigare idag. En notis med släta formuleringar där Svennis får lika mycket plats som Gordon Brown.

Detta var bara en av flera stora explosioner på skandalkartan idag. Större var väl ändå att Tony Blair uppmanat folk att hålla klaffen, till exempel självaste Gordon Brown.

Frågan man ställer sig blir naturligen: varför skrev svenska medier inte om det? Är de pro-Tory? Eller gud förbjude, pro-Labour? Eller är de bara rädda för stor stygge Rupert?

Och om inte den historien var smaskigare än hotellhistorien, som väl knappast kan klassas som en nyhet för någon med normal intelligensnivå, så varför skrev de inte om att köpet av BSkyB verkar gå åt pipsvängen, efter att Kulturministern deklarerat att News International kommer granskas för att avgöra om de kan vara "fit and proper" för ett hundraprocentigt övertag av nyhetskanalen (vilket de uppenbarligen inte kommer att vara)?

Varför skrev de inget om det?

I den tama DN-återgivelsen finner jag formuleringen: "Den kungliga familjen lär också ha utsatts".

Lär? LÄR?

Journalisten som avlyssnade prins Williams telefon och sedan släppte scoopet om hans knäskada heter Clive Goodman, och han åkte i fängelse för saken redan 2007. På grund av detta sparkades Andy Coulson som editor på tidningen i fråga (the crap one), men det gjorde inget - han fick snart ett nytt jobb. Som kommunikationschef för Tories, och när de kom till makten, fick han ett kontor på No.10 Downing Street.

Det är det som är hela grejen med skandalen. Det är därför The Independent kallade det här för Storbritanniens Watergate: därför att det inte bara är Ed Miliband som tycker att Camerons bortförklaringar verkar desperata och osanna. Därför att premiärministern sitter i klistret, i en hiskelig Nixonliknande situation, ett pinsamt spektakel.

Hur kommer det sig att journalister i Sverige väljer att undanhålla svenskar denna information? Att de återger historien tamt och vissa gånger alldeles felaktigt sätt, och helt missar det viktiga, helt glömmer att påpeka hur ruttet allting är - allt från Ruper Murdochs imperium, till David Cameron, till självcensuren på News of the World. Och allt däremellan, poliskorrumptionen, har de ens orkat läsa historien om Milly Dowler?

Hur kommer det sig att halva världen skakar på grund av att Murdoch håller på att tappa greppet om mediavärlden, att media life as we know it is about to end, och att Sveriges journalister bara tittar åt ett annat håll?

De som har som yrke att informera oss om precis just sådant som det här.

Självcensuren når nya höjder.

Den tar själar som inte ens är hotade.

Jag var naiv som trodde att det gick att lita på någon annan tidning än The Independent.

En dröm för 285 papp

Jag. Är. Kär.

Let's call the whole thing off

Tau. Honestly?

"tänkte int på de..." som de säger i Lorry.

Grunden till allt vackert.
Det renaste, det vackraste, det heligaste. Matematiken kondenserad.
Bara för att underlätta för några lata högstadieelever att lära sig sinuskurvan snabbare?

Let's call the whole thing off, sjunger Louis Armstrong och Ella Fitzgerald så vackert.

Men det finns en skillnad: you say either, and I say either...

Euler's identity finns det inga ambivalenser om.

That's the whole beauty of it...

Tomato, tomato. Let's call the whole thing off.