Jag ville veta hur de svenska tidningarna beskriver skandalen.
Här i England skiftar det. The Independent är längst fram och är inte rädd för någon, säger: jag är tuffare än somliga tror, med Mowglyminen och armarna i kors. The Guardian kommer strax bakom, men med lite slätare formuleringar. De har ingen Robert Fisk som utan rädsla eller skrupler jämför Murdoch med Saddam Hussein och Hafez al-Assad och finner dem lika.
Sedan The Daily Mail, halvtabloiden, i gråzonen. Därefter kommer "resten": de man inte kan lita på, The Times, The Sunday Times, The Sun. Alla med en självcensurskultur som liknar den hos vilken mellanösterntidning som helst.
Jag ville veta hur läget var i Sverige. Hur självcensuren låg där, så långt ifrån Murdoch, så skyddade av pressfrihet och oberoende.
Jag klickade in på svd.se. Vad fann jag?
Ingenting.
Inte ett dyft. Ingen nyhetssida, ingen opinion, inte ens en nostalgisk kultursidenotis snörvlande om att förlora News of the World. (Som för övrigt var en crap paper).
Sydsvenskan, min hemtidning. Den tidning jag litar på ger mig det viktigaste varje morgon, kanske ingen Fisk, men åtminstone sanningen i stora drag varje dag.
Ingenting.
Så tillslut till dn.se, mitt sista hopp.
DNs förstarubrik lyder: "Så köper hotell betyg på resesajter".
Halvvägs ned hittar jag en kort återgivning av vad The Independent skrev tidigare idag. En notis med släta formuleringar där Svennis får lika mycket plats som Gordon Brown.
Detta var bara en av flera stora explosioner på skandalkartan idag. Större var väl ändå att Tony Blair uppmanat folk att hålla klaffen, till exempel självaste Gordon Brown.
Frågan man ställer sig blir naturligen: varför skrev svenska medier inte om det? Är de pro-Tory? Eller gud förbjude, pro-Labour? Eller är de bara rädda för stor stygge Rupert?
Och om inte den historien var smaskigare än hotellhistorien, som väl knappast kan klassas som en nyhet för någon med normal intelligensnivå, så varför skrev de inte om att köpet av BSkyB verkar gå åt pipsvängen, efter att Kulturministern deklarerat att News International kommer granskas för att avgöra om de kan vara "fit and proper" för ett hundraprocentigt övertag av nyhetskanalen (vilket de uppenbarligen inte kommer att vara)?
Varför skrev de inget om det?
I den tama DN-återgivelsen finner jag formuleringen: "Den kungliga familjen lär också ha utsatts".
Lär? LÄR?
Journalisten som avlyssnade prins Williams telefon och sedan släppte scoopet om hans knäskada heter Clive Goodman, och han åkte i fängelse för saken redan 2007. På grund av detta sparkades Andy Coulson som editor på tidningen i fråga (the crap one), men det gjorde inget - han fick snart ett nytt jobb. Som kommunikationschef för Tories, och när de kom till makten, fick han ett kontor på No.10 Downing Street.
Det är det som är hela grejen med skandalen. Det är därför The Independent kallade det här för Storbritanniens Watergate: därför att det inte bara är Ed Miliband som tycker att Camerons bortförklaringar verkar desperata och osanna. Därför att premiärministern sitter i klistret, i en hiskelig Nixonliknande situation, ett pinsamt spektakel.
Hur kommer det sig att journalister i Sverige väljer att undanhålla svenskar denna information? Att de återger historien tamt och vissa gånger alldeles felaktigt sätt, och helt missar det viktiga, helt glömmer att påpeka hur ruttet allting är - allt från Ruper Murdochs imperium, till David Cameron, till självcensuren på News of the World. Och allt däremellan, poliskorrumptionen, har de ens orkat läsa historien om Milly Dowler?
Hur kommer det sig att halva världen skakar på grund av att Murdoch håller på att tappa greppet om mediavärlden, att media life as we know it is about to end, och att Sveriges journalister bara tittar åt ett annat håll?
De som har som yrke att informera oss om precis just sådant som det här.
Självcensuren når nya höjder.
Den tar själar som inte ens är hotade.
Jag var naiv som trodde att det gick att lita på någon annan tidning än The Independent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar