Sorgegondolen

Ljusen fladdrar. Kranen droppar.

Jag läser Tranströmer för att kunna andas.

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.

Det är som en bön till det tomma.

Och det tomma vänder sitt ansikte till oss

och viskar

"Jag är inte tom, jag är öppen".

Ur Vermeer, från För Levande och Döda.

Jag vill säga något, skriva något.

Vet inte vad. Vet inte hur.

Känner mig tom.

Jag är inte tom, jag är öppen.

Jag förblir tyst.

Kommer den nu? Den där sorgegondolen.