O, ni saligt bortvända

Om gamars närhet skvallrar fågelspillning.

Att lösa oss från rums- och tidsurskiljning

har ljudlöst vita klockor ringt för oss

på dessa ängar av asfodelos.

Vår skepnad är till synes bibehållen;

blott puls och andning lämnas i kontrollen

och skuggan av mig själv blir släppt förbi,

ett håltomt eko av en melodi,

en sista rossling ur ett sängomhänge.

Vår död är ofullgången änsålänge.

En bit ur Det finns en sjö och sedan aldrig mer. Av Hjalmar Gullberg, Malmös stolthet.

These foolish things

Ibland finner man de största mysterierna i sig själv. Idag köpte jag till exempel en burk svindyr kardemumma av en mycket otrevlig dataljvaruhandelsägarinna bara för att vara snäll.

Som om hon skulle bry sig. Hon säger ju aldrig ens hejdå tillbaka.

Titeln är som nästan alltid inspirerad av Billie den bästa.

Överallt men ingenstans

En strålande solig lördag satt jag i ett stort kapell med medelhavsstruktur och upplevde den värsta halvtimmen i mitt liv. Jag stirrade på kistan med det vackra beiga bårtäcket, med ett fotografi med en småleende tant på. En tant - min vän, min förebild. Min farmor, min älskade farmor. Och där gick det inte att förneka något längre; det gick inte att skjuta undan, det gick inte att titta bort. Vart jag än lade blicken fanns de blåaste av ögon där och gjorde sorgen till ett kvävande strupgrepp. Hon var överallt - men ändå ingenstans... Och ingenting kändes vackert, allting tappade färg utom hennes blå ögon. Mellan mig och min far satt min ömma moder som tappert skickade pappersnäsdukar i båda riktningar och klämde våra händer. Det fanns ingen tröst mer än närhet i sorgen. Inget mer än gemensamma minnen och ömhet och att få snora i någons axel, någon som man vet hur de luktar, familjen. Vi som ätit hennes skorpor och gungat i hennes gungstol, tjutandes av skräckblandad förtjusning.

Jag trodde att jag hade upplevt sorg förut, att jag hade gråtit innan dess. Men allt bleknade, alla sorger jag trott mig krossas under var blott fjädrar vid min hud. På kistan stod en bild på min vän. Hon var nästan sjuttio år äldre än jag och av en händelse var hon min farmor, men främst av allt var hon min vän. Sorgen hårdnade sitt strupgrepp och luften försvann. Det gick inte att undkomma. Hon var ju överallt, men ändå ingenstans. Min vän var ingenstans. Hon var död nu.

Som din dag, så skall din kraft ock vara.

I en sal på lasarettet

Dör den du älskar, dör du själv.

Du känner livet stanna i sitt lopp

i hennes, i din egen kropp -

som vattnet stannar i en sinad älv.

Ur Vid en moders dödsbädd av Erik Blomberg.

That was love, says my heart

Ibland letar jag upp gamla känslor.

Jag söker upp dem där jag spikade dem i träpålen; i ett gammalt fotografi, i en dagbok, i ett brev. Jag söker, jag finner vykort där det inte står något mer än: Det regnar ute, men inombords skiner solen, adresserat till mig en gång för länge, länge sedan. Jag finner två biljetter till en pjäs, premiärbiljetter till Nakna damer på nedre botten mitt emot. Jag finner ett fotografi på ett hus i Ystad med vinrankor över fönsterna, ett fotografi jag trevande gav till någon en gång, rädd för att ratas.

Ibland letar jag upp de där känslorna. Jag finner dem. Jag stannar upp, och andas i dem en stund. Tänker: jag hade kunnat vara lycklig här. Om universum hade sett lite annorlunda ut. Om atomerna vridit sig något mera östrerut, runt, och kikat sig över axeln... så kanske jag hade kunnat vara lycklig här. I det där ögonblicket, på en hängbro med ett solrosvykort i handen, eller med bokstavskex i mitt namn på en teater i Stockholm, eller i ett snöigt Malmö inlindad i en lång, varm halsduk. Jag hade kanske varit lycklig där.

Nu blev jag inte det, jag blev lycklig här istället.

Men det hindrar mig inte från att leta upp dem ibland, de där känslorna jag kände en gång.

Det värmer fortfarande, de hugger fortfarande till.

Jag kan fortfarande gå in i känslornas kapsel en stund för att bara andas ett tag.

Billie följer mig som vanligt djupast in i evigheten, i dåsamheten.

Fall in love, fall in love! says my heart.

It's romance, take a chance!, says my heart.

But each time that I'm almost in your arms,

This old school teacher brain of mine

keeps bringing in false alarms.

Then my head rules instead and I'm wise

To the scheme of that gleam in your eyes

So I kiss, and run - but the moment we're apart:

Oh you fool! That was love!, says my heart.

Bang, bang, that awful sound

Tillbaka i skolbänken!

Jag satt på en föreläsning.

Professorn berättade något alldeles osannolikt.

Jag tänkte: Det här måste jag berätta för farmor!

Bang, bang - I hit the ground...