En strålande solig lördag satt jag i ett stort kapell med medelhavsstruktur och upplevde den värsta halvtimmen i mitt liv. Jag stirrade på kistan med det vackra beiga bårtäcket, med ett fotografi med en småleende tant på. En tant - min vän, min förebild. Min farmor, min älskade farmor. Och där gick det inte att förneka något längre; det gick inte att skjuta undan, det gick inte att titta bort. Vart jag än lade blicken fanns de blåaste av ögon där och gjorde sorgen till ett kvävande strupgrepp. Hon var överallt - men ändå ingenstans... Och ingenting kändes vackert, allting tappade färg utom hennes blå ögon. Mellan mig och min far satt min ömma moder som tappert skickade pappersnäsdukar i båda riktningar och klämde våra händer. Det fanns ingen tröst mer än närhet i sorgen. Inget mer än gemensamma minnen och ömhet och att få snora i någons axel, någon som man vet hur de luktar, familjen. Vi som ätit hennes skorpor och gungat i hennes gungstol, tjutandes av skräckblandad förtjusning.
Jag trodde att jag hade upplevt sorg förut, att jag hade gråtit innan dess. Men allt bleknade, alla sorger jag trott mig krossas under var blott fjädrar vid min hud. På kistan stod en bild på min vän. Hon var nästan sjuttio år äldre än jag och av en händelse var hon min farmor, men främst av allt var hon min vän. Sorgen hårdnade sitt strupgrepp och luften försvann. Det gick inte att undkomma. Hon var ju överallt, men ändå ingenstans. Min vän var ingenstans. Hon var död nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar