Ibland letar jag upp gamla känslor.
Jag söker upp dem där jag spikade dem i träpålen; i ett gammalt fotografi, i en dagbok, i ett brev. Jag söker, jag finner vykort där det inte står något mer än: Det regnar ute, men inombords skiner solen, adresserat till mig en gång för länge, länge sedan. Jag finner två biljetter till en pjäs, premiärbiljetter till Nakna damer på nedre botten mitt emot. Jag finner ett fotografi på ett hus i Ystad med vinrankor över fönsterna, ett fotografi jag trevande gav till någon en gång, rädd för att ratas.
Ibland letar jag upp de där känslorna. Jag finner dem. Jag stannar upp, och andas i dem en stund. Tänker: jag hade kunnat vara lycklig här. Om universum hade sett lite annorlunda ut. Om atomerna vridit sig något mera östrerut, runt, och kikat sig över axeln... så kanske jag hade kunnat vara lycklig här. I det där ögonblicket, på en hängbro med ett solrosvykort i handen, eller med bokstavskex i mitt namn på en teater i Stockholm, eller i ett snöigt Malmö inlindad i en lång, varm halsduk. Jag hade kanske varit lycklig där.
Nu blev jag inte det, jag blev lycklig här istället.
Men det hindrar mig inte från att leta upp dem ibland, de där känslorna jag kände en gång.
Det värmer fortfarande, de hugger fortfarande till.
Jag kan fortfarande gå in i känslornas kapsel en stund för att bara andas ett tag.
Billie följer mig som vanligt djupast in i evigheten, i dåsamheten.
Fall in love, fall in love! says my heart.
It's romance, take a chance!, says my heart.
But each time that I'm almost in your arms,
This old school teacher brain of mine
keeps bringing in false alarms.
Then my head rules instead and I'm wise
To the scheme of that gleam in your eyes
So I kiss, and run - but the moment we're apart:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar