Byrokratipeppsinjektion (eller: hur stormur kan förändra en dag)

Vaknade imorse: jag tittade upp, hörde grannen springa på hälarna (who does that anyway???), insåg att jag hade glömt att vattna mitt bonsaiträd. Gick ut och sprang. Det var kallt ute, årets första höstdag. Kollapsade efter tre kilometer i en hostattack och kräktes vid kanalen. Ooops. Gick tre kilometer till men tappade den nye stegräknaren så nu är den alldeles repig. På väg till skolan pajade bussen och vi blev stående på motorvägen ett tag tills en ny buss hämtade oss. Vi kom försent till professionell utveckling. En kurs som består i att de säger till oss att det viktigaste med att vara professionell och en bra läkare är att komma i tid. Jag kom sedan hem, hann inte äta innan stormur och åkte in till lund igen. Då hade det hänt en olycka på motorvägen så vi fick köra in om arlöv och åkarp. Endast på grund av den akademiska kvarten kom jag i tid men med andan i halsen. Där hade allting ansamlats i min stackars hjärna: sömnbrist, kaffebrist, födebrist. En migrän bredde ut sig och fick fäste i den främre hjärnhalvan. Mötet började: enormt upplyftande. Jag är nästan sugen på Helsingborg som förstahandsval till T6, och inte Malmö som jag tänkt förut. Massvis med information och pepp i byråkratiform, vilket är den bästa, mest eminenta formen enligt mig. Och så fick jag lift hem av en snäll äldrekursare som hette Pelle. Så, summing it up: vilken fantastiskt vacker dag det varit idag. Jag somnar med ett leende på läpparna (och jag är inte ens ironisk nu)! Ett plus ett minus två är inte alltid noll!

Il cielo ha una porta sola

Igår gick jag på Entré här på Värnhemstorget precis vid stängning. Och jag insåg, att i ett speciellt ljus, men en speciell sinnesstämning, kändes det otroligt italienskt. Det var som att jag stod där på Le Cupole igen och irrade runt bland alla affärer och skyltar. Jag slogs av en enorm längtan, en slags hemlängtan - till det land jag har extra nära mitt hjärta, som ibland känns lika mycket hemma som Sverige gör. Jag kände doften av espresso, hörde ljuden av klingande, hjärtlig aggressivitet, smaken av alla godheter... Och det gjorde mig mycket vemodig, det gjorde ont. Jag saknar Italien så som ett hjärta kan sakna sin älskade ibland.

Human behaviour

Ingvar (min hyresvärd) har herrmiddag. Länge har man som kvinna undrat hur sådana går till. Men istället för att bli nyfiken blev jag totalt neurotisk. Rökte tre cigaretter på raken för att klara av att koka te i köket. Illa. Men egentligen är det inte helt konstigt - det har med min konflikträdsla att göra. I allra högsta grad. När jag väl tagit mod till mig gick det ganska bra. I köket småpratade jag med Ingvar som var salongsberusad och inte märkte att jag stank cigarettrök och som tyckte att just detta var ett utmärkt tillfälle att hålla utvärderingssamtal på. Basically gick det ut på att han sa att han tyckte att det funkade skiiiitbra och jag höll med. Skulle just försöka springa och gömma mig för alla andra män i vårt hem när han plötsligt började tala om tegel. Underligt samtalsämne kan man tycka men både jag och Ingvar är ganska underliga personer, så jag är ganska van vid det här laget. Klarade mig rimligt lindrigt undan ändå, i hänsyn till konfliktgrejen. Dvs: jag träffade inte Gamlingen. Yet. Måste nämligen ställa in mjölken nu... Kanske först ska... ja... Var la jag tändaren nu igen?

"Ibland anser de sig ha någon liten nytta av mig, då kommer jag springande... Eller långsamt gående, för att vara mer realistisk..."

Kan ni tänka er att den där rackarns ödmjuke proffessorn emeritus som talade med oss den första dagen, visade sig ha varit en av de mest inflytelserika i hela Lunds Universitets historia! Han hade varit rektor - BLAND ANNAT. Och ändå pratade han bara om vad alla andra hade gjort. Jag tror jag älskar honom.

In spite of how little we know

Jag hostar vidare. Igårkväll fick jag svårt att andas och fick åka till akuten. Fick syrgas. Riktigt trevlig och professionell sjuksköterska faktiskt. Även om jag ännu är helt ny i tanken på att jag en dag ska jobba i vården börjar man redan granska deras uppförsel på ett annat sätt. Utvärderande. Värderande. Så, en eloge till sjuksköterskan Daniel. Han var verkligen bra på sitt jobb. Även när han arbetade på den jobbigaste avdelningen (bara svininfluensahyserier), och mitt i natten till råga på allt. Good work Daniel!

Jag hoppas fortfarande på att bli frisk till Partus (Den Stora Nollningssittningen på lördag afton). Min far skrattade mig i örat när jag sa det. Ändå känner jag mig ganska pigg efter ett varmt bad och ganska optimistisk i utsikterna för detta mål. Gjorde sedan något så fåfängt som att lägga en ansiktsmask, men känner att jag kan hålla självdistansen om jag gör fula rynkminer i spegeln och skrattar rått efteråt.

Jag hoppas så mycket inför lördag. In spite of how little we know.

"Om man kommer försent till mina lektioner får man åtminstone vara andfådd!"

Efter tredje dagen på läkarprogrammet börjar man nästan känna sig lite hemma. Det vill säga: jag hittar till kaffet och tillbaka. Jag har funnit över fem toaletter. Sådana saker. När jag går in i Fernström känner jag mig nästan som hemma. Och egentligen bör jag väl kalla det hemma numera. Igår kom en professor emeritus (ja, jag blev förstås kär i honom, han var ju gubbe) och talade om Lunds Universitets historia - efter det hade allas hjärtan svällt så mycket av stolthet att vi knappt kunde röra oss ur stolarna. Bara satt där som euforiska kollin och log saliga leenden mot varann. Sedan kom det en stockholmare som visserligen var ganska dryg till sättet men hade desto fler smarta tankar att gro i våra hjärnor. Hans huvudfråga var Varför ska vi lita på vetenskapen? och det var på ett filosofiskt plan som jag vet att min vän Ylva skulle uppskatta mer än ett möte med Einstein, så jag tog ganska utförliga anteckningar för att kunna berätta det vidare i detalj.

Idag har vi haft en lång dag. Vi har börjat med PBL och min grupp är mycket trevlig; en kille verkar ytterst påläst samtidigt som han verkar mycket lyhörd, och det känns eggande och bra. Alla är så ödmjuka och snälla att man knappt vet vad man ska ta sig till. Och just det, idag fick vi utdelat FASS. Jag var såå cool på bussen. Det stod "LÄKARSTUDERANDE" i pannan på mig, kånkandes på de där femton biblarna tunga böckerna.

I övrigt är jag mycket trött efter dagarnas nollning, som började direkt och på ett mysigt och sällskapligt sätt, men inte desto mindre festligt för det. Vi bara slipper det där tråkiga med förnedring och stenåldersunderkastelse och sånt. Vi umgås och dansar oss tokiga med andra-, tredje-, femte- och åttondeterminare istället. Varför skapa barriärer mellan terminerna när man kan bygga broar? Jag, som har en nästan pervers förkärlek till broar, ställde mig därför upp i salen när käre Henrik, General HSAN (Hälso- och SjukvårdsAnsvarsNämnden? Kanske, hördu!) frågade om någon kände sig manad att vara kursombud. Roligt roligt, tänkte jag och en till, och så blev det.
Whoop whoop, broar broar! Och gratis kaffe!

Och just det. Imorse vaknade jag halv fem på morgonen. Varför? En a-lagare stod och skrek SEIG HEIL under mitt fönster. Skithögt. Aspackad. Jag trodde förstås att jag fortfarande drömde. Inte nog med att hon står och skriker sådana obsceniteter - hon måste göra det halv fem på morgonen? Utanför MITT fönster?!