Il cielo ha una porta sola

Igår gick jag på Entré här på Värnhemstorget precis vid stängning. Och jag insåg, att i ett speciellt ljus, men en speciell sinnesstämning, kändes det otroligt italienskt. Det var som att jag stod där på Le Cupole igen och irrade runt bland alla affärer och skyltar. Jag slogs av en enorm längtan, en slags hemlängtan - till det land jag har extra nära mitt hjärta, som ibland känns lika mycket hemma som Sverige gör. Jag kände doften av espresso, hörde ljuden av klingande, hjärtlig aggressivitet, smaken av alla godheter... Och det gjorde mig mycket vemodig, det gjorde ont. Jag saknar Italien så som ett hjärta kan sakna sin älskade ibland.