Den första vackra dan i maj

Olle på sin motorcykel. Det är försommarväder i vårens Värmland. Olle har regnrocken på sig ifall det skulle börja regna, och hans döttrar Ulla och Maggan har retat honom för det eftersom solen skiner som aldrig förr. Det är den första vackra dagen i maj och Olles son Nils-Erik är den enda som inte misstyckte när Olle kom över det gamla åket som han nu har rustat upp. Nils-Erik har bönat och bett om att få följa ut på Olles första tur, men Olle vägrar. Vad Nils-Erik inte vet än är att det bara är ett spel för gallerierna; ett spel för Olles fru Olga, en vacker dam som är mycket noga med sin sons säkerhet. Senare samma dag åker Nils-Erik där fram och har Olles armar om sig. Det är en vacker dag, och Nils-Erik känner sig odödlig och tänker att hela livet borde vara precis just så.
Så, som första vackra dagen i maj, på äventyr med pappa.
Olle tänker likadant. Han kysser sin vackra fru på munnen och barnen rodnar. De skrattar och sedan får de springa upp till Lanthandeln för att köpa några karameller.

Allt det där och mycket mer kommer upp i mitt huvud av det där slitna gamla fotot av farfar på motorcykeln. Allt det där om den första vackra dan i maj. Och alla andra vackra dagar min farfar aldrig fick se.

You gotta get up, get out, and get over it

Det är dags att säga: för tusan, Mia. Ta nu tre djupa andetag, räkna till hundra långsamt och round up the usual suspects, så ska du se att det ordnar sig.

Och det gör det ju. Det vet jag. Men jag kommer ut som ett vrak på andra sidan, totalt sönderstressad och sover ca 75% av de efterföljande två veckorna.

Jag vill inte ha det så längre. Jag vill inte vara så komplicerad längre. Jag släpper det nu. Jag roundar up mina usual suspects: prestationsångesten, stressen, hypokondrin, den generella oron. Jag identifierar dem som dåliga egenskaper och försöker motverka dem. Tänka strategiskt och snällt mot mig själv.

"Ingen människa är skenhelig i fråga om sina nöjen."

Det jag tycker är kul är sådant som gör mig bättre på allt annat jag gör. Om jag unnar mig en halvtimmes badkarsbad på kvällen, så sover/pluggar/beter jag mig bättre. Samma sak om jag tar en kort promenad, om jag stickar lite till något program på P1, om jag engagerar mig i utbildningsfrågor.

Det är nog dags att ta tag i mig själv. Jag är ett vrak nu, en liten pöl på golvet som helst skulle vilja sova i några månader eller helst ett år, minst. Om jag gör såhär för grundkurstentan (som över 99% klarar) - ska jag då hålla på såhär varenda gång, varenda termin i fem och ett halvt år framåt? Det kan ingen människokropp klara av. Jag måste ta tag i mig själv, och jag måste göra det nu - innan tentan på tisdag. Jag måste börja andas NU.


Jag andas. Med magen.
The usual suspects står i hörnet och surar medan jag tappar upp ett bad.

Tralala lilla molntuss

Man känner sig själv bäst, heter det.
Det är inte sant. Det finns undantag. Jag känner inte mig själv bäst, jag känner inte mig själv särskilt väl över huvud taget faktiskt.
Däremot finns det någon som gör det. Jag kallar henne Tuss. Tuss och jag hade våra livskriser tillsammans. Våra livskriser gick ut på att vi drack folköl och sjöng nationalteatern och ritade hammaren och stjärnan i h&ms omklädningsrum. Vi var kära i samma killar, vi hatade samma människor och vi lyssnade på samma musik. Tuss kan mina mekanismer som ett rinnande vatten, hon behöver inte ens tänka efter, för hon var där varenda sekund som de sakta formades fram.
Det finns ingenting Tuss inte vet. Det finns inga tankar i mig hon inte hört eller förstått, det finns ingenting jag varit med om jag inte berättat, det finns inga gömda hemligheter hos någon avlägsen släkting som hon inte har koll på.

Tuss känner mig bättre än jag själv.

Hon vet saker långt innan jag själv. Inte bara inser hon det före mig; ibland kan det komma redan innan det hänt. En gång, som visserligen verkar som ett hokus-pokus, så drömde hon att jag skulle träffa en blond kille på terminen över. Det berättade hon innan jag började i Lund. Sådant kan ju vara lite obehagligt. Annars brukar det vara rent karaktärsbundna grejer. "Du åt ingenting på hela helgen, eller hur?" Jag har aldrig diskuterat min matvägran vid totaldepp med henne. Det gör ingen skillnad, för Sarah vet sådant på instinkt. En instinkt jag inte ens besitter själv.

Dessutom förvaltar Tuss denna instinkt mycket bättre än jag nånsin skulle göra. Hon kniper mig hårt i örat och lyfter upp mig några centimeter ifrån marken om det behövs. Hon vet ju att jag inte skulle göra det själv.

Man kan inte gömma något alls för henne. Hon vet det innan jag ens börjat tänka på att försöka dölja det.

Det är så skönt att ha någon som hon, någon som man vet håller koll och ögonen på en. Och som jag kan fråga: "Hur agerar jag nu?" och veta att man får ett hundraprocentigt trovärdigt svar.

"Tålamod heter kaktus på arabiska. Tålamod och kaktus har samma betydelse, "att tåla törst".
Jag köper en kaktus och tänker att den bästa dagen är en dag av törst."

Så sa Bodil Malmsten en gång.

Pressen, stressen och ångesten

Insåg att det bara var drygt två veckor kvar till tentamen. Fick så klart panik, letade upp några gamla tentor och kände mig sjukt oförberedd. Så nu tar jag med mig Marieb och Sobotta i sängen och hoppas på lite kärlekens (st)under. Ritar knän som en annan tok och youtubar lachmans... Trots att det är det enda jag känner att jag verkligen har koll på. Jag måtte vara världsstjärna på prioriteringar. Inte nog med att jag har prioriterat sambooka, inredning av rummet och perfekta dejter över skolan de senaste sex veckorna - när jag försöker ändra på mitt beteende slutar det ändå med att jag sitter där framför hjärtoperationerna trots att det är totalt irrelevant såvida jag inte går en valbar kurs på typ termin... sju? Good luck with that exam Mia. Verkligen.

...and who shall I say is calling?

Idag tog jag fram den varma jackan. Vinterjackan, kan man kanske kalla den, även om den är något för tunn för att verkligen kvalificera sig för en så fin titel. Hur som helst. Jag satte på mig den, ojade mig lite över hur fin den är, och stoppade handen i fickan - och där! En liten ihopvikt femtiolapp. En liten vänlighetsgest till mig själv, ett litet omtankebevis. När jag hängde in jackan när förra kalla säsongen tog slut, stoppade jag i den för att vara snäll mot mig själv i förskott. Man glömmer ju det där. Jag stoppade i en femtiolapp så att jag till nästa säsong skulle bli glatt överraskad.

Jag blev överraskad. Överraskad över min egna gullighet.
För fyihelvete vad gulligt gjort. Verkligen. Tack, söta, underbara jag!

Ikväll firar jag min nyvunna egoboost med en glas snordyrt rött vin och att sy lite gardiner. Imorgon ska jag till hålan och hälsa på hela familjen på alla olika håll och vädersträck i Sveriges allra sydligaste kommun. För om inte berget kommer till Mohammed...