Man känner sig själv bäst, heter det.
Det är inte sant. Det finns undantag. Jag känner inte mig själv bäst, jag känner inte mig själv särskilt väl över huvud taget faktiskt.
Däremot finns det någon som gör det. Jag kallar henne Tuss. Tuss och jag hade våra livskriser tillsammans. Våra livskriser gick ut på att vi drack folköl och sjöng nationalteatern och ritade hammaren och stjärnan i h&ms omklädningsrum. Vi var kära i samma killar, vi hatade samma människor och vi lyssnade på samma musik. Tuss kan mina mekanismer som ett rinnande vatten, hon behöver inte ens tänka efter, för hon var där varenda sekund som de sakta formades fram.
Det finns ingenting Tuss inte vet. Det finns inga tankar i mig hon inte hört eller förstått, det finns ingenting jag varit med om jag inte berättat, det finns inga gömda hemligheter hos någon avlägsen släkting som hon inte har koll på.
Tuss känner mig bättre än jag själv.
Hon vet saker långt innan jag själv. Inte bara inser hon det före mig; ibland kan det komma redan innan det hänt. En gång, som visserligen verkar som ett hokus-pokus, så drömde hon att jag skulle träffa en blond kille på terminen över. Det berättade hon innan jag började i Lund. Sådant kan ju vara lite obehagligt. Annars brukar det vara rent karaktärsbundna grejer. "Du åt ingenting på hela helgen, eller hur?" Jag har aldrig diskuterat min matvägran vid totaldepp med henne. Det gör ingen skillnad, för Sarah vet sådant på instinkt. En instinkt jag inte ens besitter själv.
Dessutom förvaltar Tuss denna instinkt mycket bättre än jag nånsin skulle göra. Hon kniper mig hårt i örat och lyfter upp mig några centimeter ifrån marken om det behövs. Hon vet ju att jag inte skulle göra det själv.
Man kan inte gömma något alls för henne. Hon vet det innan jag ens börjat tänka på att försöka dölja det.
Det är så skönt att ha någon som hon, någon som man vet håller koll och ögonen på en. Och som jag kan fråga: "Hur agerar jag nu?" och veta att man får ett hundraprocentigt trovärdigt svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar