Det är dags att säga: för tusan, Mia. Ta nu tre djupa andetag, räkna till hundra långsamt och round up the usual suspects, så ska du se att det ordnar sig.
Och det gör det ju. Det vet jag. Men jag kommer ut som ett vrak på andra sidan, totalt sönderstressad och sover ca 75% av de efterföljande två veckorna.
Jag vill inte ha det så längre. Jag vill inte vara så komplicerad längre. Jag släpper det nu. Jag roundar up mina usual suspects: prestationsångesten, stressen, hypokondrin, den generella oron. Jag identifierar dem som dåliga egenskaper och försöker motverka dem. Tänka strategiskt och snällt mot mig själv.
"Ingen människa är skenhelig i fråga om sina nöjen."
Det jag tycker är kul är sådant som gör mig bättre på allt annat jag gör. Om jag unnar mig en halvtimmes badkarsbad på kvällen, så sover/pluggar/beter jag mig bättre. Samma sak om jag tar en kort promenad, om jag stickar lite till något program på P1, om jag engagerar mig i utbildningsfrågor.
Det är nog dags att ta tag i mig själv. Jag är ett vrak nu, en liten pöl på golvet som helst skulle vilja sova i några månader eller helst ett år, minst. Om jag gör såhär för grundkurstentan (som över 99% klarar) - ska jag då hålla på såhär varenda gång, varenda termin i fem och ett halvt år framåt? Det kan ingen människokropp klara av. Jag måste ta tag i mig själv, och jag måste göra det nu - innan tentan på tisdag. Jag måste börja andas NU.
Jag andas. Med magen.
The usual suspects står i hörnet och surar medan jag tappar upp ett bad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar