Sälj dig, sälj dig dyrt

Jag vill verkligen ha det här forskarstipendiet. Så varför kan jag inte sälja mig själv på 1500 tecken? Varför har jag total skrivkramp? Häromdagen pratade jag bort en förseningsavgift på Medicinska fakultetens bibliotek, en avgift på dryga 600 riksdaler. Talade bort! Helt med hjälp av min verbala gåva. Men nu är det uttömt och jag kan inte få ner ett ord till Anders Malmström, trots att jag aldrig haft problem med att skriva till honom förut. Jag finner det makabert, förbluffande, förfärande. Skriv nu, Mia! Skriv!
Äsch. Jag vill ju inte skriva, jag vill bara forska. Suck.

Restaurangen vid slutet av universum

Idag drack jag kaffe i ett rum jag spenderat många tonårsår i. Allt var sig likt: katten som heter Russin, den röda soffan, den varma blommiga koppen. Men vi har blivit äldre, det var en ung kvinna som nu satt framför mig och inte en liten flicka. Och killarna som vi var hopplöst förälskade i och som vi brukade tala om så länge har blivit män. Vi dricker kaffe nu istället för te. Vi talar om livet vi lever, istället för det vi ska leva, det som ska hända sen... Vi är äldre, vi har nästan blivit vuxna. Vuxna? Sen när blev jag vuxen? Jag vet inte. Det bara hände. En dag var killarna män, en dag var teet kaffe och en dag märkte jag att ingenting kan avrunda en middag bättre än en liten bit gruyere och ett litet litet glas sherry.

Oj hujedamej.
Jag är ju gammal. På riktigt

We got it

EVERYTHING WE WANT,
WE GOT IT.
EVERYTHING WE NEED,
WE GOT IT.

Dr House är vår.

Och Gud sade: varde Hus

Och så kom morgondagen. Efter tusen år av väntan.

Huset, Dr House, det blir nog vårt. Malin och Johan är i Tyskland, vi andra tre är i Extas. I extasland har vi alla sagt ja. De andra svarar imorgon. Det blir ännu en lång väntan. Men det verkar som att om vi vill ha det, så blir det vårt. Hon gillade oss (hennes man var tydligen läkare, hon var biomedicinare... enough said).



Och när Jacob ringde pratade han i falsett så jag knappt hörde nånting. "sånutänktejagbarasägamittsvar." "Jaha?" "...och det är JAA! JAA! JAA! JAA!" Och så var den trumhinnan borta. Sedan pep han förtjust: kan du fatta att vi ska bli SAMBOS!

Nej, jag kan inte fatta! Jag kan inte förstå om detta blir verklighet. Om jag faktiskt ska få se körsbärsträdet blomma i MIN trädgård. Att jag ska få plocka ogräs i min trädgråd. Att vi ska spela alfapet en tisdagskväll och lösa lördagskorsordet över långfrukosten på helgen, att vi ska tentaplugga och tentadeppa och tentaångesta ihop, men framförallt tentafesta i ett stort hus. Dr House skulle vara vårt hem in the middle of our street, i vårt norra lund, i vår vackra stad. Åh. Åh. Åh. Drömmen kryper sig närmre. Idag gick lättare än jag hade trott, kanske kanske.

En klok man sa en gång att man måste ta ut saker i förskott - sen kanske det är försent, sen kanske det inte finns nån glädje kvar. Jag håller med. Och tar ut lite glädje i förskott. Att snutta på innan natten är kommen.

Jag sökte en femma och fann ett hus

Ett HUS! Det hade man inte riktigt tänkt sig. Åh, jag har redan skruvat upp förväntningarna långt upp över öronen. Det är ju inte ens säkert att det är ett fint hus, och inte ens säkert att det blir VI som får det! Men jag hoppas. Hoppas mycket.

Vi blir läkarkollektivet, det blir vi. Läkarhuset med fem rum och två badrum där det ena har jacuzzi. Och tvättstuga och vardagsrum och en stor trädgård att bygga snögubbar och odla potatis på. Vi blir en liten familj, vi fem: jag, Cal "Favoriten", och de två nya nollningsgeneralerna Malin och Jacob. Och så en vakant plats som antagligen faller på en okänd Malin från Uppsala med fältbiologanknytning och som börjar läkare termin 1 till våren.

Hur bra som helst kan det bli. Hur bra som helst. Som Ylva sa.... "Du sa: jag vill ha balkong. Och du fick en trädgård. Sen sa du: jag vill ha ett badkar, och du fick en JACUZZI!"
Ja. Jag sökte en femma och fann ett hus, jag sökte ett kollektiv och fann en familj... och jag är INTE besviken, Edith Södergran!

Jag får se imorgon. Då tar jag min kamera och om både jag och Cal slutat tala i falsett av vår spänning och lycka "wowmiadethärkanblihuuuuuuuuuuuuuuuuuueerbrasomheeeeeeiiiilllssstt!!" så kanske vi gör ett bra intryck och kanske kanske kanske kanske...


Åhhh


Imorgon. Kom nu imorgon.

Nollningspeppen

Spetsad blåbärssoppa! Kanske blir det lika äckligt efter två veckor som Sambooka blev efter min nollning. Kick-offen igår var härlig trots att jag jobbade imorse och missade en episk poolpartyefterfest. Jag är lite bitter. Hur som haver är det kul att alla är så peppade. Mest av allt ser jag fram emot att se Favoriten som ett chauvinistiskt traktorpullarsvin! Det är en paradox som heter duga. Det är ändå Favoriten som jag trodde jag gett en hjärtattack eller åtminstone ett epileptiskt anfall när jag berättade om det julkort Göran Holm skickade till Vellingeborna för några år sedan. Men samtidigt: jag som blåbär kommer också att bli roligt att se. Eller Mamman som "den där jävla albinoälgen de alltid filmar"...

I get by with a little help from my friends

Äntligen lite nya perspektiv. Lunds vackraste själar känns ungefär lika varmt i hjärtat som att titta på det stora trädet i Lundagård när det är julbeklätt. Man bara andas moln och tänker att man är så lyckligt lottad som får vara här. Här med trädet eller här med dem. Ischokladen är slut och saker och ting återgår till det normala. Jag lyssnar fortfarande på Thåström och Ljungström och på den naive idealisten som dör på slutet, och så lär det väl bli i tid och evighet. Men kanske har jag hittat den finaste lösningen på mitt bostadsproblem, och kanske har jag tyglat min stora mid-term panic. With a little help from my friends. Or a lot. Det känns iallafall bättre, och jag har slutat hyperventilera så förbenat. Jag ser ljust på det här. Jag har hittat den bästa lösningen på mitt för tillfället lite struliga liv. Och om bara Favoriten tycker att det är en bra idé så blir mitt liv aningens lättare, och jag får ett riktigt hem med tillhörande mysfamilj i mars.

Did you exchange
a walk-out part in the war
for a lead role in a cage?

So you think you can tell heaven from hell?

Jag vet inte varför jag alltid varit så feg. Jag vågar inte mycket. Och när mörkret faller på vid dagens slut känns det som att det ändå är det jag inte gjort, som sliter hårdast.

Jag kan inte längre säga Non, je ne regrette rien. Om allt jag gjort lett mig till Kärleken, såsom Edith sjunger om, hade jag gjort det med full styrka - då hade allting förut kunnat kvitta. Men bredvid mig står nu ingen, och ensam är inte stark. Einar plockas fram, men det går inte lika enkelt nu, känns inte lika inspirerat nu som 1995 (om ni minns).
Ja det var längesen. Det var evigheter sen nånting brann, iallafall nära mig.

Kanske borde jag bara rycka upp mig och slå slag i saken. Riva upp mina rötter once and for all och sticka. Till Paris med min kamera, till Afrika med min upptäckarlust eller till Svalbard med mitt mörka sinne. Var som helst men till ett äventyr, till något annat än det här, det stagnerade studentlivet där det största som talas om är helgens senaste bravader och vem som hånglade med vem och vilka som ligger i luven med varann idag.

Ibland zoomar jag ut från allt det där, tar ett steg tillbaka och tänker: snälla nån. Jag säljer mina fonder och sticker imorgon.

Men nästa dag vaknar jag lydigt när klockan ringer. Jag går upp, gör min gröt, åker till skolan och genomlider en ny dag av helgbravader och andra historier som låter likadant vecka efter vecka i universitetssvängar.


Det är så konstigt, ändå.

Inom mig vankar det mörka odjuret av och an. Kanske en dag exploderar det, och jag trycker på "sälj allt" på allemansfonderna och drar. Drar dit pepparn växer, och beyond.

Eller så vaknar jag nästa morgon lydigt till väckarklockan iallafall.

Il cielo ha una porta sola

Lyssnar på min Italien-lista. I Italien spelades det samma låtar varenda morgon. När jag precis blivit färdig med att mocka ut Landors box, som var nummer fyra, var jag lite lagom mör, och hade en tio boxar kvar ungefär - vilket kändes som en lång, plågsam evighet. Och just då, det slog aldrig fel: då hörde jag Richard Ashcrofts röst: "well it's a bittersweet symphony, this life..."
Och jag kände mig lika hånad varenda gång.

Ändå sitter jag här och saknar Italien så att jag går i tusen bitar. Jag förstår inte att det redan är ett år sedan jag var där. Och jag håller mina tummar vita för att IFMSA ger mig praktikplatsen där till sommaren - jag hoppas, hoppas, hoppas.

Och studieuppehållet klättrar sig närmre min acceptans mer och mer. Vinner mark varje dag.