Huset, Dr House, det blir nog vårt. Malin och Johan är i Tyskland, vi andra tre är i Extas. I extasland har vi alla sagt ja. De andra svarar imorgon. Det blir ännu en lång väntan. Men det verkar som att om vi vill ha det, så blir det vårt. Hon gillade oss (hennes man var tydligen läkare, hon var biomedicinare... enough said).
Och när Jacob ringde pratade han i falsett så jag knappt hörde nånting. "sånutänktejagbarasägamittsvar." "Jaha?" "...och det är JAA! JAA! JAA! JAA!" Och så var den trumhinnan borta. Sedan pep han förtjust: kan du fatta att vi ska bli SAMBOS!
Nej, jag kan inte fatta! Jag kan inte förstå om detta blir verklighet. Om jag faktiskt ska få se körsbärsträdet blomma i MIN trädgård. Att jag ska få plocka ogräs i min trädgråd. Att vi ska spela alfapet en tisdagskväll och lösa lördagskorsordet över långfrukosten på helgen, att vi ska tentaplugga och tentadeppa och tentaångesta ihop, men framförallt tentafesta i ett stort hus. Dr House skulle vara vårt hem in the middle of our street, i vårt norra lund, i vår vackra stad. Åh. Åh. Åh. Drömmen kryper sig närmre. Idag gick lättare än jag hade trott, kanske kanske.
En klok man sa en gång att man måste ta ut saker i förskott - sen kanske det är försent, sen kanske det inte finns nån glädje kvar. Jag håller med. Och tar ut lite glädje i förskott. Att snutta på innan natten är kommen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar