Lyssnar på min Italien-lista. I Italien spelades det samma låtar varenda morgon. När jag precis blivit färdig med att mocka ut Landors box, som var nummer fyra, var jag lite lagom mör, och hade en tio boxar kvar ungefär - vilket kändes som en lång, plågsam evighet. Och just då, det slog aldrig fel: då hörde jag Richard Ashcrofts röst: "well it's a bittersweet symphony, this life..."
Och jag kände mig lika hånad varenda gång.
Ändå sitter jag här och saknar Italien så att jag går i tusen bitar. Jag förstår inte att det redan är ett år sedan jag var där. Och jag håller mina tummar vita för att IFMSA ger mig praktikplatsen där till sommaren - jag hoppas, hoppas, hoppas.
Och studieuppehållet klättrar sig närmre min acceptans mer och mer. Vinner mark varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar