Jag vet inte varför jag alltid varit så feg. Jag vågar inte mycket. Och när mörkret faller på vid dagens slut känns det som att det ändå är det jag inte gjort, som sliter hårdast.
Jag kan inte längre säga Non, je ne regrette rien. Om allt jag gjort lett mig till Kärleken, såsom Edith sjunger om, hade jag gjort det med full styrka - då hade allting förut kunnat kvitta. Men bredvid mig står nu ingen, och ensam är inte stark. Einar plockas fram, men det går inte lika enkelt nu, känns inte lika inspirerat nu som 1995 (om ni minns).
Ja det var längesen. Det var evigheter sen nånting brann, iallafall nära mig.
Kanske borde jag bara rycka upp mig och slå slag i saken. Riva upp mina rötter once and for all och sticka. Till Paris med min kamera, till Afrika med min upptäckarlust eller till Svalbard med mitt mörka sinne. Var som helst men till ett äventyr, till något annat än det här, det stagnerade studentlivet där det största som talas om är helgens senaste bravader och vem som hånglade med vem och vilka som ligger i luven med varann idag.
Ibland zoomar jag ut från allt det där, tar ett steg tillbaka och tänker: snälla nån. Jag säljer mina fonder och sticker imorgon.
Men nästa dag vaknar jag lydigt när klockan ringer. Jag går upp, gör min gröt, åker till skolan och genomlider en ny dag av helgbravader och andra historier som låter likadant vecka efter vecka i universitetssvängar.
Det är så konstigt, ändå.
Inom mig vankar det mörka odjuret av och an. Kanske en dag exploderar det, och jag trycker på "sälj allt" på allemansfonderna och drar. Drar dit pepparn växer, och beyond.
Eller så vaknar jag nästa morgon lydigt till väckarklockan iallafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar