Små, lätta moln

Lund andas vårluft. Inte justnumenkanskekommerdetsnönästavecka-vår, utan påriktigt-vår.
Det är jättevår. Sommartid, sommarlängtan i varje liten rabatt.

Små drömmar sträcker sig ur myllan upp mot himlen.
Inget kan besegra dem nu, då startskottet gått av.
De kämpar vinnande krig i sina små rabatter.


Små lätta moln var det Pugh som såg på sin himmel. Liksom jag.

Tystnaden... den där tystnaden, rår inga oljud på.

I huset står allt stilla. Det är som om ett tunt duntäcke lagts över det hus som annars sprakar av energi. Jag skulle vilja baka. Jag saknar Cal med hans snälla ögon och varma hjärta. Och Malin med hennes milda mysighet och optimistiska natur. Och Johan med sin outömliga trivia. Ja, vi saknar resten av familjen, lillkillen och jag. Jag behöver sysselsätta mig med något, men egentligen vill jag bara träna. Eftersom mina mm. gluteus maximus och mm. pectoralis major säger blankt nej till all rörelse måste det tyvärr vänta tills imorgon. Istället går jag bara runt, knarrar i golven, suckar åt vårt gnällande kylskåp. Kokar te. Det blir mycket te, denna tysta dag.

Titeln och känslan var det Rikard Wolff som satte ord på.

Ännu doftar kärlek

Tänk, alla famnar jag lämnat
av längtan till dig,
för jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja, alla dagar jag vandrat,
så sorgsen och trött
för att möta den vackraste mänska jag nånsin mött


Jag lyssnar på det här idag. Vackra röster min vän Cal fått mig att återupptäcka, omvärdera. Återuppskatta.

Säg, är det konstigt att man längtar bort nån gång? a.k.a The Pact

Min pappas favorituttryck är att ombestämma sig. Han tar ofta tillfället att berätta att detta kommer från danskan. Tydligen - om man ska tro honom - har danskan inget ord för att ångra sig. Man ångrar sig aldrig i vårt grannland - man ombestämmer sig.

Pappa finner en fundamental skillnad i dessa två ord. Jag håller med. Det är en distinkt skillnad. Man ångrar ingenting (non, je ne regrette rien?), man bara väljer något nytt. Om herr Språkfascist visste hur detta uttryck har etsat sig fast i mina grubblerier. Inte att ångra det man valt, bara välja på nytt.

Jag är lite velig igen, om hur jag egentligen vill se mitt liv om tio år, tjugo år, femtio år. It's not unusual, sjunger Tom Jones (men för mig handlar det inte om kärlek - det har jag valt bort ur bloggen, och ur mitt liv, det senare till Malins stora förtret), det handlar om livsval.
Det är inget ovanligt att jag blir sådan här. Jag vet. Gräset är alltid grönare på andra sidan. Jag vet.

Men du har ju redan gjort ditt val!, sa min syster.
Min pappa skulle fått hicka om han hörde det.


Tänk om man vill välja igen, då.
Inte ångra sig. Bara ombestämma sig. Bestämma något annat.


Om man älskar hav och vindar, och är trött på neon och betong - säg, är det då konstigt att man längtar bort nån gång?

I live for little moments like that

Jag insåg att jag har lärt mig hur de låter. När de går upp på morgonen.
Jag hör hur de tassar i hallen, hur de plockar ned sin kaffekopp ur skåpet. Jag kan höra deras rörelsemönster och egenheter. Jag behöver numera inte lång tid för att veta om det är Cal, Johan, Jacob eller Malin som vaknat före mig.
Det känns intimt, på något sätt: som att man blivit en obestridlig del av varandras liv.

Brad Paisley låter lite för sydstatscountry för min del, men den här lilla låten är fin.

Systrar är lika sina systrar

Mina systrar blir gamla på måndag. Äldre. Snart kommer lårbenshalsfrakturerna och rullatorerna. Det är ju en sak att fylla tjugo. Men att ha en syster som fyller trettiett! Det faller på sin egen orimlighet. Jag är alldeles för ung för att vara så gammal.

P hade iallafall ställt till med ett fantastiskt kalas. Som alltid i min släkt blir det mycket mat, mycket liv och många lite småelaka, men varmt menade skämt. Tur är det, att min släkt är tokig i sig, och därtill känner mig, och därför utan vidare accepterar mitt absurt oanständiga beteende att slockna på soffan efter desserten. Well, sån är jag. Det är inte bara mina mood swings som når högre toppar och djupare dalar. Det gör min blodglukosnivå också.

J och P förbereder tårtorna!

Alma vet att tårta, det äter man bäst med hela ansiktet.

Såhär god var en av tårtorna.

Såhär god var den andra. Avundsjuk än?

Det slank ner ganska fort. Efter denna sockerkick hade lagt sig såg jag i kors av trötthet.

En hel massa glas och en glad gammal tant. 30+... Pension nästa. Puss P!

Såhär vacker är lilla Annie. Tant Mias hjärta brast precis av stolthet.

Det obligatoriska självporträttet. Jag gillade motljuset.

Det ska bli kul när jag fyller tjugoett. Då ska jag bjuda in hela tjocka släkten till mitt hus. Tillsammans med min nya familj. Jag längtar redan.

Och titeln var ju Siwan förstås...

Mitt vattentäta skyddsnät

Idag (läs: inatt) har jag bakat bröd. Jag är inget vidare bra på att baka bröd. Och min bagargud, Husmodern, är hemma i Lysekil för helgen, så jag var helt ensam i min bedömning av om de var färdiga eller inte. Det är vid sådana tillfällen - halv två på natten med fyra limpor - som man behöver någon som knackat på tusentals bröd i sina dagar. Någon som min mamma. Min mormor. Eller som Cal, trots sin ringa ålder. Det är underligt hur man vänjer sig så fort vid människor; hur de växer sig på en, in på huden. Vi är en familj här nu, vi andas familjeluft. Det är precis så klyschigt vackert som det låter.


Idag bakade jag iallafall fyra limpor eftersom mina systrar fyller år på måndag - ja, de fyller år på samma dag, men med tre års mellanrum. Pseudo-tvillingar, kan man kalla det. Oavsett - det här är vad de ska få imorgon:



Ja, typiskt att jag glömde fota innan jag slog in dem. Men visst blev det fint? Egentligen ville jag bara skydda dem, kändes dumt att ge bort dem som de var i en påse. Den mindre är ett lite grövre bröd med rågmjöl och aprikoser och hasselnötter och honung. Det gigantiska blaffiga brödet brevid, som tog upp en halv plåt (jag grät nästan när de började svälla i räserfart, föll på knä och bad till bak-guden Cal om hjälp), är ett majsbröd med polenta och majsolja. Och så har jag köpt varsin päronmarmelad till dem, för det vet jag att de älskar.

Denna bilden visar två KORTSIDOR av majsbrödet. Hoppsan.

Jag som trodde att jag skulle komma billigt undan om jag bakade. Häpp. Jag har nu etthundrafemtio riksdaler att överleva på de två kommande veckorna.


Men jag är glad ändå. Jag har ju en familj som hjälper mig om det blir tajt.

Det är skam på torra land, dekadans, dekadans!

När jag först såg den här förfärliga reklamen satt jag på ett pågatåg och skulle ta mig från kärleksstaden Malmö till lärdomsstaden Lund. Jag trodde inte mina ögon. Satt och gapade och stirrade medan pågatåget sakta började rulla ut från stationen. För var det inte en av mina favoritfotografers mest kända porträtt av James Dean! Det är skam på torra land. Knappt har Dennis Stock hunnit gå ifrån oss och redan utnyttjar de situationen: det är så att man mår lite illa.

Jag skrev en hyllning till Mr Stock när han gick bort, det var i januari i år och inlägget finns här. Dennis fotade mycket jazz men folk hade alltid en tendens att fokusera på dessa tidiga verk med James Dean. Kanske på grund av att Dean dog så ung med en sådan oklanderlig aura om sig, kanske för att det är geniala porträtt tagna av en lovande fotograf. Kanske båda. Oavsett - jag tror att varken Stock eller Dean hade föreställt sig att de skulle bli föremål för en bilreklam... Exploateringen når nya höjder. Varje dag.


Titeln är som vanligt en alludering. Det där var det Cornelis som sjöng, i "Dekadans".

We're all mad here

Why, sometimes I've believed as many as six impossible things before breakfast.


drhouse.bloggsida.se

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå

Våren har kommit till Lund. När jag gick hem från skolan igår (min cykel Åke är fortfarande trasig) sken solen och det fullkomligen kliade sönder i benen, jag hade inget annat val än att dra på mig mina svarta löparskor och studsa ut på de smältande gatorna. Det var fint. Endorfinerna sprudlade i mina ådror efter en månad sedan jag senast fick vara ute och sträcka på benen i den kalla luften. Jag hade egentligen tänkt vänta tills på torsdag eller fredag med att börja anstränga mig lite lätt igen, men jag kunde inte hålla mig.

Så idag blev jag förstås sjuk igen. Kan nu konstatera att jag är inne på min femte vecka av förkylning. Men det var det värt, solen skiner inte varje dag, inte som den gör idag. Ibland känns det som att den inte skinit på månader. Kanske år. Men nu skiner den som aldrig förr.