Mitt vattentäta skyddsnät

Idag (läs: inatt) har jag bakat bröd. Jag är inget vidare bra på att baka bröd. Och min bagargud, Husmodern, är hemma i Lysekil för helgen, så jag var helt ensam i min bedömning av om de var färdiga eller inte. Det är vid sådana tillfällen - halv två på natten med fyra limpor - som man behöver någon som knackat på tusentals bröd i sina dagar. Någon som min mamma. Min mormor. Eller som Cal, trots sin ringa ålder. Det är underligt hur man vänjer sig så fort vid människor; hur de växer sig på en, in på huden. Vi är en familj här nu, vi andas familjeluft. Det är precis så klyschigt vackert som det låter.


Idag bakade jag iallafall fyra limpor eftersom mina systrar fyller år på måndag - ja, de fyller år på samma dag, men med tre års mellanrum. Pseudo-tvillingar, kan man kalla det. Oavsett - det här är vad de ska få imorgon:



Ja, typiskt att jag glömde fota innan jag slog in dem. Men visst blev det fint? Egentligen ville jag bara skydda dem, kändes dumt att ge bort dem som de var i en påse. Den mindre är ett lite grövre bröd med rågmjöl och aprikoser och hasselnötter och honung. Det gigantiska blaffiga brödet brevid, som tog upp en halv plåt (jag grät nästan när de började svälla i räserfart, föll på knä och bad till bak-guden Cal om hjälp), är ett majsbröd med polenta och majsolja. Och så har jag köpt varsin päronmarmelad till dem, för det vet jag att de älskar.

Denna bilden visar två KORTSIDOR av majsbrödet. Hoppsan.

Jag som trodde att jag skulle komma billigt undan om jag bakade. Häpp. Jag har nu etthundrafemtio riksdaler att överleva på de två kommande veckorna.


Men jag är glad ändå. Jag har ju en familj som hjälper mig om det blir tajt.