Säg, är det konstigt att man längtar bort nån gång? a.k.a The Pact

Min pappas favorituttryck är att ombestämma sig. Han tar ofta tillfället att berätta att detta kommer från danskan. Tydligen - om man ska tro honom - har danskan inget ord för att ångra sig. Man ångrar sig aldrig i vårt grannland - man ombestämmer sig.

Pappa finner en fundamental skillnad i dessa två ord. Jag håller med. Det är en distinkt skillnad. Man ångrar ingenting (non, je ne regrette rien?), man bara väljer något nytt. Om herr Språkfascist visste hur detta uttryck har etsat sig fast i mina grubblerier. Inte att ångra det man valt, bara välja på nytt.

Jag är lite velig igen, om hur jag egentligen vill se mitt liv om tio år, tjugo år, femtio år. It's not unusual, sjunger Tom Jones (men för mig handlar det inte om kärlek - det har jag valt bort ur bloggen, och ur mitt liv, det senare till Malins stora förtret), det handlar om livsval.
Det är inget ovanligt att jag blir sådan här. Jag vet. Gräset är alltid grönare på andra sidan. Jag vet.

Men du har ju redan gjort ditt val!, sa min syster.
Min pappa skulle fått hicka om han hörde det.


Tänk om man vill välja igen, då.
Inte ångra sig. Bara ombestämma sig. Bestämma något annat.


Om man älskar hav och vindar, och är trött på neon och betong - säg, är det då konstigt att man längtar bort nån gång?