Cerebellum dreamin'

Jag har lyckats förstöra min shift-tangent inför uppsatsskrivandet på femton sidor. Funderar på att skriva allt i gemener och punkter. Kanske morse? Jag vet att det finns en till, likadan tangent, men den sitter ju på fel sida. Jag har alltid undrat varför denna höger-shift existerar. Allting känns bakvänt, men jag vet att det står rätt till hos mig när jag i äkta nördanda tänker: men tänk, vilka häftiga omkopplingar som JUST NU sker i min cerebellum!



Arbor vitae är latin och betyder livets träd. Det är vad strukturerna heter, som ser ut som granar på bilden.

Super-duper

Förutom Herr T är jag även gränslöst förälskad i en annan man,
som inte finns längre förstås. I Fred Astaire.
Jag kunde inte finna mitt favoritklipp -
"Isn't it a lovely day (to be caught in the rain)" från fantastiska Top Hat.

Fick bli den här istället.
Den visar hans elegans,
även om jag såklart rekommenderar alla att se Top Hat för den fulla upplevelsen.




Oj oj oj.

Det sägs att hans första prov till RKO Pictures slutade med kommentaren:
"Can't sing. Can't act. Balding. Can dance a little."
Och sen blev han danshistoriens största namn.
Lite som Beatles första refusering från Decca.

Puttin' on the Ritz skulle bli hans farvälnummer. Han skulle gå i pension efter att ha gjort 30 filmer på 25 år.
Men han kunde inte hålla sig från filmduken, och kom tillbaka tre år senare.

Oj oj oj.

Han hade en gammal slips istället för ett skärp. Bröt vristen som 78-åring, när han prövade sitt barnbarns skateboard.

Oj oj oj. Vilken man.

Hur Jan-Öjvind Swahn påverkar min vardag

Ibland är jag ledsen. Nere.
Då brukar jag titta på bilder på Jan-Öjvind Swahn.






Då känns allting underligt nog så fint igen.
Allt känns ljust och vackert som en solig sommarmorgon.

Jan-Öjvind, mina gråa dagars räddare.



Och är jag riktigt, riktigt nere,
då brukar jag titta på den här.




Jamen skål då, mitt herrskap.

Lost in soft amaze

Ah! dearest love, sweet home of all my fears,
And hopes, and joys, and panting miseries, -
To-night, if I may guess, thy beauty wears
A smile of such delight,
As brilliant and as bright,
As when with reavished, aching, vassal eyes,
Lost in soft amaze,
I gaze, I gaze!


Det där skrev John Keats i sin Ode to Fanny.
Fanny var hans livs kärlek.

Det har gjorts en vacker film om John Keats rätt nyligen.
Jag såg den på indiebion Spegeln och grät och grät och grät.
Filmen heter Bright Star och är lika vacker som den ädla poesi han författade.
Bright star! would I were steadfast as thou art.

Ain't nobody's business, if I do

Ja, en hel del Tranströmer. För mycket rödvin och för mycket ordkonstnär.
Elaka tungor i snälla kroppar hånar mig.
Finkulturkonsument. Vad jag avskyr det uttrycket,
att konsumera kultur.

Jag konsumerar inte, jag andas.
Tranströmer får mig att stå ut vinterns mörker och njuta sommarens briser.

Dagen är upp och ner, felkalibrerad, och jag läser meningen:

Jag ligger utsträckt som en tvärgata.

Och jag andas igen. Jag går till sängs i en för stor säng
och väntar ut minuterna till glömskans sömn.
Tranströmer ger mig surfaktant som just räcker i två veckor till.

Jag vill inte försvara. Jag pekar på formuleringarna
och förstår inte hur syre kommer ut i blodomploppet
för de, vars hjärnor inte dagligen processerar dem.



Titeln är från den låt Billie Holiday sjöng alltsom oftast. Det sas att det var en av hennes personliga favoriter tillsammans med God bless the child, men det kan likväl vara påhitt och fördomar om hennes inställning till livet.

Däremot stämmer de väl överrens med min inställning.
Och jag tänker citera finaste Holiday,
trots att även jazz har gått från harlemrök till finkultur.

Det är sådant jag lyssnar på.
Och det är väl så:
ain't nobody's business, if I do.

I cover the waterfront

"Regn och regn... Och det regnar inte vatten, utan smuts. Atmosfären är inte grå längre, den är brun. Och när regnet saktar av på en stund, ljusnar den till smutsigt gult."

Så beskriver Hjalmar Söderberg tiden efter mordet på prästen
i den bästa roman jag har läst, Doktor Glas.



Så uppskattar jag med ens, trots allt,
att himlen i min stad fortfarande är grå.

Det hade ju ändå varit förfärligt om någon hade gått och mördat en präst.

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Jag ramlade över ett tips. En gammal fotolärare, som lärt mig mycket, hade hittat några bilder.
Färgfoton, rätt ovanliga för sin tid. Dokumenterat småstäder i Amerika i depressionens eftersvall. Tagna 1939-43.

Jag, som vanligtvis knappt ägnar färgfotografi någon uppmärksamhet alls, finner mig lite tagen.
Det är vackert, det är underbart på sina håll.
Finner det lustigt att K fortsätter lära mig saker, år efter jag slutat hennes kurser.

Här kan man hitta hela bildserien.

De här var mina fyra favoriter.

*

*

*

*


*

Titeln är från Monica Zetterlunds fantastiska låt med samma namn.
Den passar bra såhär i valtider tycker jag, den är både höstmysig och kritisk på samma gång.

I'll be seeing you

Tomhet och Tranströmer. Tystnad.
Den generöse ordkonstnären jag så ofta studerar
för livets skull. För stämningens skull.

Alla de svallande känslor han sätter i gungning.

Hemligheter som viskar öron levande.
Ingenting hörs, det är tomt och regnet påminner mig
om ensamheten. Som jag brukade minnas den.
Den som brukade krama mig kall om natten.
Nu är jag van vid ständigt varma fötter.

En port av vatten utanför hemmet.
Ingen kommer, ingen går.

Ett glas konjak innan skymning.
Tomhet och Tranströmer,
och en förnimmelse om den tid som flytt.
Ingen spaning.
Bara en anspråkslös väntan.





..
Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv
genom en skog av tomma rustningar.


Så skrev Tomas Tranströmer, den store förebilden,
min ständige följeslagare och livsupprätare.
Postludium heter dikten, och den är från Det vilda torget.

Titeln är från Billie Holiday's antagligen mest kända låt.
I'll be looking at the moon, but I'll be seeing you.

Bluesette (between a smile and a tear)

Tittade igenom lite gamla foton hos föräldrarna.
Hittade den här fina bildserien från 2006. Systrarna Engström plus C ska försöka ta ett konventionellt syskonporträtt.

Vi tror nog på riktigt att vi ska lyckas när vi börjar.
Och jag gillar mitt klädval som sextonåring. Min tantighet verkar ha grundats i högkristlighet. Hur gick det till? Hur tänkte jag där?

Fnittrig men hoppfull start.

Livliga diskussioner om fotografiets disposition inleds.

Konflikten når sin topp.

Vi är överens om att vi inte är överens.

Tre likadana hysteriska leenden.

Vi kämpar hårt emot skrattet bakom tänderna.

Vi är på gränsen.

There goes. Notera P's mördarmin över mig: nice try, sunshine.

Och så det spontana casual hailet från blatten, såklart.

Vi försöker tänka på något sorgligt.

Lyckas sådär...

Men det blev ett bra tillslut!

Den sista bilden kan vara det bästa syskonfotot någonsin taget.
Precis så är vi tillsammans. Precis så ska vi avbildas.



Titeln är från fina Toots Thielemans klassiska "Bluesette", som ibland får en text med hans motto, att livet sällan bara är skratt, eller bara gråt. Oftast lever vi livet, säger Toots, så att säga between a smile and a tear. Det var så jag tänkte när jag tittade igenom bilderna i mina föräldrars dator. När jag gick från hugget i hjärtat av bilden på en vacker kvinna som inte längre finns hos oss, till skrattet som kom vid ovanstående serie fotografin.

Det är där vi lever. Där emellan.
Där, när mina ögonfransar semi-torkat.