Ja, en hel del Tranströmer. För mycket rödvin och för mycket ordkonstnär.
Elaka tungor i snälla kroppar hånar mig.
Finkulturkonsument. Vad jag avskyr det uttrycket,
att konsumera kultur.
Jag konsumerar inte, jag andas.
Tranströmer får mig att stå ut vinterns mörker och njuta sommarens briser.
Dagen är upp och ner, felkalibrerad, och jag läser meningen:
Jag ligger utsträckt som en tvärgata.
Och jag andas igen. Jag går till sängs i en för stor säng
och väntar ut minuterna till glömskans sömn.
Tranströmer ger mig surfaktant som just räcker i två veckor till.
Jag vill inte försvara. Jag pekar på formuleringarna
och förstår inte hur syre kommer ut i blodomploppet
för de, vars hjärnor inte dagligen processerar dem.
Titeln är från den låt Billie Holiday sjöng alltsom oftast. Det sas att det var en av hennes personliga favoriter tillsammans med God bless the child, men det kan likväl vara påhitt och fördomar om hennes inställning till livet.
Däremot stämmer de väl överrens med min inställning.
Och jag tänker citera finaste Holiday,
trots att även jazz har gått från harlemrök till finkultur.
Det är sådant jag lyssnar på.
Och det är väl så:
ain't nobody's business, if I do.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar