No more M.I.A.

Pappa kan skatta sig lycklig för att han är i Italien. Det hade varit stora bokstäver på Hesekillegatan 26 annars.
För om inte pappa hade dragit åt hjulen så onödigt hårt, så hade jag fått av det däcket som exploderade på sjuttiovägen, eller åtminstonde min svåger, och då hade vi inte stått där i tre timmar, och då hade vi inte behövt åka till macken för att köpa rostlösande, och inte behövt vänta på mekanikern, som fick komma och dra loss muttrarna på hjulet, och jag hade inte behövt pröjsa honom en massa pengar i handen, och det hela hade inte tagit fem år så när reservdäcket väl var på hade inte bilbatteriet laddat ur, och då hade jag inte behövt bli bogserad av min syster hem, och jag hade inte behövt låna hennes bil, och jag hade inte kommit tre och en halv timme försent till jobbet. Och ikväll hade jag inte behövt knacka dörr för att hitta ägaren till bilen som ställt sig framför min på gatan där jag hade tänkt ställa min systers bil för att kunna ladda upp batteriet, och jag hade inte sedan behövt sitta och vänta medan bilen laddades, och jag hade inte behövt köra halva skåne runt för att ladda upp den, och jag hade inte behövt pröjsa för all bensin som krävs för att klara det, och jag hade inte behövt pröjsa så svindlande mycket pengar för att byta de två bakhjulen, jag hade inte behövt bli ruinerad på både tid och pengar.

Det är nog väldigt, väldigt tur för pappa att han inte är hemma.

Isn't life strange

Lång dag på Huset igår. Jag jobbade med Pyret, då blir det så - hon är ju såååå underbar. Jag fick också äran att träffa hennes man Den Store Kände Barnläkaren. Det var ungefär lika stort för en läkarstudent att träffa honom som det är för en jazzfantast att träffa Sammy Rimington. Trots lite stök var det ändå en fin dag på huset - hopp återfanns i de mörkaste hörn. Det är så delade känslor när vissa familjer åker hem. Man vill gråta ögonen ur sig för att man inte får se dem igen, samtidigt gråta ögonen ur sig av lycka för att operationen och/eller behandlingen gått bra och att barnet är bra nog att åka hem. Det slutar med att jag gråter ögonen ur mig rätt och slätt. Eller städar tvättrummet så pedantiskt i två timmar att allting lyser bländande. Något säger mig att jag borde se över mina sätt att hantera känslor.

Kärring

Nu finns Siw Malmkvist på tyska på spotify. Jaaa! Frauen sind doch nur frauen låg på topp fem. Men topp ett är och förblir Lill-Babs tyska version av Jag kan inte leva utan dig. Denna tyskromantik oroar mig litet, men jag vet att den förklaras av min nästintill perversa kärlek till Melodikrysset. Tantpoäng till mig.

Av rätt virke

Cancersjuka barn med borrhål i huvudet och medicindosor under tröjorna jagar mig i mina drömmar. Det börjar faktiskt kännas som ett problem. Men utifrån mina självterapautiska anteckningar verkar jag gå framåt i denna utveckling och jag ser mycket ljust på framtiden. På måndag ska jag till Huset igen. Kanske blir det lättare efter ett tag. Man måste hitta balansen. Någon som inte verkar tro att jag är förmögen att hitta en sådan balans sa till mig att min reaktion var mycket dålig och att jag borde tänka över mitt yrkesval eftersom jag uppenbarligen inte passar i den rollen. Detta gjorde mig förstås mycket, mycket ledsen, särskilt eftersom denna person står mig mycket nära även i blodsbanden. Dessutom tycker jag att det är fel. Jag tycker att det är tvärtom. En läkare utan empati kan aldrig vara en bra läkare. Den läkarkandidat som inte går hem och gråter i fem timmar efter att för första gången ha fått torka tårarna från en cancersjuk pojkes kinder kommer aldrig att bli en bra läkare. Snarare tycker jag att mina tårar är ett bevis på att jag är av rätt virke. Med träning - fel ord kanske... med åren, med erfarenheten när man gått igenom detta tusen gånger, då tar man det inte lika hårt längre, förbannar inte Gud och världen och universum och alla ovetande människor i den, men individen ska alltid sörjas. Kommer alltid sörjas, om man är en bra läkare. Även om detta inte innebär att man går hem och gråter i fem timmar och drömmer mardrömmar i en vecka efteråt - men man måste börja någonstans. Annars kommer man aldrig bli en bra läkare.

Vad värre vore om man inte gjorde det. Tänk om man torkade barnets tårar och ens hjärta inte brast det minsta. Om man såg in i de där stora blå ögonen och inte kände någon empati alls. Ingen sorg över detta korta, korta liv som snart är borta, ingen sorg över huvud taget. Vore den personen mer lämplig i läkaryrket då, alltså?

Fyra små små borrhål

En tuff dag, idag. Vänjer man sig? Någonsin? Jag undrar om det kommer en dag då all sjukdom, död och förtvivlan inte gör en förvånad och förtvivlad själv. Hur ska man klara det? Jag tror jag är för blödig för det här. Kanske har jag begått ett alldeles kolossalt misstag. Kommer jag någonsin klara av att hålla distansen? Är det meningen att jag ska kunna hålla distansen? Jag och Ylva talade en del om den där balansen häromdagen. Jag önskar hon var hemma och inte var i London (obs! egotrick!) så att vi kunde prata mer om det. Den där tystnadsplikten hänger över mig som det svarta moln som nästan åskade sönder Lund idag. På väg till tåget fick jag söka skydd vid reumatologen och stod och glodde med kyrkan framför mig. Då slog det ner med dubbel blixt i kyrkans åskledare. Smällen var enorm. Jag har aldrig varit med om något värre. Byggnadsställningarna skakade, fönsterna skallrade. Mina öron gör fortfarande ont.

Det var som att något tog mig i kragen, lyfte upp mig några centimeter från marken och slog mig hårt över kinden. Och sedan den andra.

Och så var det med det.
Vänjer man sig? Någonsin?

Min sambo

En spindel stor som en halv svart änka klättrade just uppför min vägg intill mig. Jag är inte särdeles rädd för spindlar. Mitt föräldrahem är från 20-talet och har därmed massor utav sådana. Men den här, den var vidrig. Den här var den sortens spindel vi brukade hitta i vasken i tvättstugan i källaren, åtta centimeter lång och med håriga ben som ser bra många fler ut än bara åtta. Den var fruktansvärd. Jag skrek högt innan jag hann tänka mig för. Jag rusade efter papper för att döda den, men när jag vände mig om med papperstussen i handen såg jag hur den frös till, skräckslaget ryckte ihop och tappade greppet om väggen och föll - ner i min madrass. Panik utbröt. Jag slet av alla mina lakan, skakade de kläder jag just haft på mig som låg på golvet, men ingen spindel. Så jag slet av den översta tunna madrassen, vände och vred, och panikslagen slängde jag den bort på LP-spelaren, välte ett glas, slog ner ett skivfodral. Ingen spindel. Kanske hade den trillat ner i kartongen från min symaskin, men ingen där. Så jag drog loss hela undermadrassen, och med ett högt dån föll den i golvet men - fortfarande ingen spindel. Det tog lång tid, mycket svett och sju klämda fingrar innan den var på plats igen.

Men ingen spindel.
Jag bor inte ensam längre, vi är två här. Jag bor med ett monster, så jag flyttade ut sängen en bra bit från väggen. Hoppas jag somnar inatt. Jag har svårt att tro det. Jag överväger att sova i gungstolen, men jag blir så stel då.

Godnatt gott folk

I've seen the future baby, it is MURDER

Varför lyssnar jag bara på gamla godingar? Det känns ganska fint, men ibland blir det nästan lite pinsamt. Men det är den danska radiokanalens fel. Man får en sådan nostalgiattack varenda gång den rattas in. Men det är okej: medan jag greppar det första glaset av min nyimporterade sprit (sherryn! Man är väl danmarkälskare numera!) känner jag att jag är på väg in i en ny Cohenperiod. Och de är alltid okej. Mer än okej, de är FAB. Och utan att överdriva kan jag säga att den här perioden som tornar upp sig i horisonten verkar vara av en magnitud sällan skådad. Kanske större än den som kom i våras. Och den var inte nådig. Ahh, bring it on Cohen. Jag sitter här i gungstolen med stickningarna och sherryn och väntar på dig.

Give me absolute control
over every living soul
And lie beside me, baby,
that's an order!

Äh, Cohen ändå. Finns nog inget finare. Det är bara Billie som kan få samma intensiva kärlek. Fast på ett annat sätt. Billie är ett koncept, Cohen ett helt annat. Det är därför mina perioder av dem avlöser varandra.

I got life

På något underligt sätt känns det ändå fint att leva. Allting känns så mycket lättare nu. Det är som att antagningen gjorde att min lyckobarometers normala nivå höjdes med flera meter. Idag har i vilket fall som helst varit en fin dag på det där lilla sättet, det mysigaste sättet. När en dag blir så vacker i all sin enkelhet, på grund av småsaker som att gässen blev så glada av att se mig imorse och att jag fick klappa den ena utan att den svimmade av rädsla. Sådana saker. En liten hand på en dunbeklädd vinge och min dag är gjord. På lunchen åkte jag till mitt stammisställe i Beddinge. Det är två kompisar som öppnade en fisk- och skaldjursrestaurang där, ett enkelt ställe som jag alltid tänker att Gordon Ramsey hade älskat. Gordon Ramsey kitchen wet dream. Typ. Där hälsade de glatt på mig, gav mig insidertips och vi diskuterade fram vilken fisk som skulle passa bäst just idag, vilka de fått in nyligen och så vidare. Sedan sa den ena: ska du ha örtsås idag igen? Du har ju inte fått smaka på något annat! Vår romsås är vi stolta över, vill du inte smaka den? Sådana saker. Småsaker. De kommer ihåg mig, gillar mig och minns till och med vad jag beställer för mat. Det blev makrill idag. Mums. Sedan bjöd de mig på kaffe och vi skojade lite om turisterna. Sedan åkte jag tillbaka. Sedan fick vi kalvdans av Ingrid vilket är världens sjukaste delikatess. Den ska jag äta när jag kommer hem, med ANDAKT. Det är the small things that does it. Det har varit en trevlig dag idag.

I cover the waterfront

Det är segt på Magasinet. Jag tittar på House, kollar frentiskt allsköns hemsidor, försöker läsa ut Dvärgen av Per Lagerkvist. Inget går särskilt bra. Choklad-, physalis- och kakätandet går däremot framåt i rask takt. Det är så trist när det blir dåligt väder till grillkvällen, då kommer det knappt en själ till puben - och idag är trubaduren jätteduktig, det känns så hemskt. Jag hoppas det blir bättre nästa gång... Särskilt nästa gång. Såklart.

Det är underligt det där, vilka dumheter man kan få för sig att göra när alla lyckosubstanser exploderar i hjärnan. Vilka otroliga dumheter... Oh well... Bättre att inte tänka mer på saken på ett tag... Jag gillar inte ångest, och jag är på tok för glad över att jag ska bli läkare - i Sverige! - för att lägga tid på det. Det får vara. (Hörs det tydligt att jag är svårövertalad i saken eller?)



PS. Jag älskar att jobba på turistbyrån. Bara för att jag råkade svara den där gången de från Bosjökloster ringde, och fjäskade som fan för dem i telefonen, skickade de med ett årskort till mig personligen i beställningen av broschyrer. "MVH T. Bonde" NAJS. TACK BOSJÖKLOSTER JAG ÄLZKAR ER. Samma sak med Johannamuseet - där ska jag få privat guidning av föreståndaren, håhå jaja. Och HH Ferries gav oss gratisbiljetter varav en jag utnyttjar redan nu på måndag. Och Forex ger oss alltid en massa godis, och inte såna där äckelkarameller, nej, de ger oss boxar med Geisha och After Eight och sånt. Mmmm jag älzkar mitt jobb. DS.

Today could be the single most happy day of my life

Den där känslan - den var så enorm. Aldrig har jag förut varit så lycklig som i det ögonblicket. Jag skrek, jag grät, det var sjukt mycket folk på jobb och alla glodde på mig som om jag vore galen, jag var galen. Jag gick inte att få kontakt med, Olle fick tårar i ögonen bara av att se mig.

Jag älskar livet. Jag älskar MITT liv.
Mitt framtida läkarliv. Åh herregud.

Det är såhär det känns att vara lycklig




(Och if it's a crime, then I'm guilty. Non, rien de rien, je ne regrette rien! But: If you are ever gonna kiss me, it had better be tonight. If you have anything to tell me... it had better be tonight.)

Goodbye blue sky

How many roads we've travelled,
how many roads we've chased.
Across sand and sky and gravel
looking for one safe place.

Saker som gått fel idag

1.
Jag gick och la mig klockan två. Jag vaknade 06.24 av att kommunteknik hade bestämt sig för att detta var en utmärkt tid att klippa den lilla gräsplätten nedanför mitt fönster. Med grästrimmer. Hur detta tog tre och en halv timme (!?) kan inte jag med mitt förstånd begripa.

2.
Jag slumrade lite och gick upp vid tolv (två timmar efter grästrimningen). Jag sätter på en film jag har tänkt se länge. Då kommer kommunteknik på att detta var en utmärkt tid att blåsa bort allt gräs som grästrimmern sprutat ut på gatan. Hur detta tog en och en halv timme (!?) kan inte jag med mitt förstånd begripa.

3.
Jag hade inget bröd hemma till frukosten.

4.
Jag insåg ungefär precis när jag gett upp filmtittandet att jag hade missat tvättiden. Igen. 7-11. Så jag får nog försöka smyga in inatt. Annars har jag ingenting att ta på mig imorgon.

5.
Min cykel pajade. Cykelstödet. Så jag fick leka mekare, vilket resulterade i visserligen ett fungerande cykelstöd, men också i olja över precis hela mig. Och mina kläder.

6.
På Maxi. 6a) helt facking omöjligt att hitta pinjenötter eller citronsaft på Maxi. Helt facking OMÖJLIGT. 6b) myntautomaten vägrade ta mina kronor. Kön stod och fnissade åt mig. 6c) mitt icakort hade avmagnetiserats.

Och nu är jag tokförsenad till ett knytis. Men där ska det bjudas på chokladfontän så jag antar att denna dagen slutar bättre än den började.

Doesn't mean I'm lost

Det är klart att man måste få deppa lite över att en b-plan måste realiseras. Men på något sätt får jag ju se att man aldrig vet vad livet har att erbjuda. Det finns så många vägar, så många olika riktingar mitt liv kan komma att ta... Det kanske är det bästa som har hänt mig, att svenska utbildningssystemet kickar ut mig ur mitt älskade moder svea as of hösten 2010: det kanske är en blessing. Det vet jag inte nu. Just nu vet jag bara att om antagningsbeskedet som kommer inom några dagar säger att jag ska plugga franska det närmsta halvåret, då får jag ta fram min gamla skolkatalog och snopet, med svansen mellan benen, ringa en sträng liten kvinna med hårdaste brittiskan och hårknut, och säga: Hej Lois. Kan du säga mig alla universitet i Storbritannien som inte kräver chemistry HL, högst 38 poäng exclusive TOK/EE eller högst 40 inklusive? Och sedan hjälpa mig skriva application, skriva proven, plugga upp kunskaper, peppa inför intervjuer...

Rationell. Einar is back med full kontroll.

Topp tre framtida skivalbum/bokomslag

Bilderna är funna i guldgruvan kallad "Olgas inscannade bilder".

1.

Lustigkurren till höger är min far. Tagen cirka 1956/57 av okänd talangfull fotograf, troligen min farfar.

2.

Farsan lirar. 1957 någon gång.



3.

Tant Augusta. Grannen i Västra Ämtevik, djupaste Värmland där min far och Selma Lagerlöf växte upp. Runt 1950.
Även: Tant Mia om cirka 70 år.