Isn't life strange

Lång dag på Huset igår. Jag jobbade med Pyret, då blir det så - hon är ju såååå underbar. Jag fick också äran att träffa hennes man Den Store Kände Barnläkaren. Det var ungefär lika stort för en läkarstudent att träffa honom som det är för en jazzfantast att träffa Sammy Rimington. Trots lite stök var det ändå en fin dag på huset - hopp återfanns i de mörkaste hörn. Det är så delade känslor när vissa familjer åker hem. Man vill gråta ögonen ur sig för att man inte får se dem igen, samtidigt gråta ögonen ur sig av lycka för att operationen och/eller behandlingen gått bra och att barnet är bra nog att åka hem. Det slutar med att jag gråter ögonen ur mig rätt och slätt. Eller städar tvättrummet så pedantiskt i två timmar att allting lyser bländande. Något säger mig att jag borde se över mina sätt att hantera känslor.