En spindel stor som en halv svart änka klättrade just uppför min vägg intill mig. Jag är inte särdeles rädd för spindlar. Mitt föräldrahem är från 20-talet och har därmed massor utav sådana. Men den här, den var vidrig. Den här var den sortens spindel vi brukade hitta i vasken i tvättstugan i källaren, åtta centimeter lång och med håriga ben som ser bra många fler ut än bara åtta. Den var fruktansvärd. Jag skrek högt innan jag hann tänka mig för. Jag rusade efter papper för att döda den, men när jag vände mig om med papperstussen i handen såg jag hur den frös till, skräckslaget ryckte ihop och tappade greppet om väggen och föll - ner i min madrass. Panik utbröt. Jag slet av alla mina lakan, skakade de kläder jag just haft på mig som låg på golvet, men ingen spindel. Så jag slet av den översta tunna madrassen, vände och vred, och panikslagen slängde jag den bort på LP-spelaren, välte ett glas, slog ner ett skivfodral. Ingen spindel. Kanske hade den trillat ner i kartongen från min symaskin, men ingen där. Så jag drog loss hela undermadrassen, och med ett högt dån föll den i golvet men - fortfarande ingen spindel. Det tog lång tid, mycket svett och sju klämda fingrar innan den var på plats igen.
Men ingen spindel.
Jag bor inte ensam längre, vi är två här. Jag bor med ett monster, så jag flyttade ut sängen en bra bit från väggen. Hoppas jag somnar inatt. Jag har svårt att tro det. Jag överväger att sova i gungstolen, men jag blir så stel då.
Godnatt gott folk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar