En tuff dag, idag. Vänjer man sig? Någonsin? Jag undrar om det kommer en dag då all sjukdom, död och förtvivlan inte gör en förvånad och förtvivlad själv. Hur ska man klara det? Jag tror jag är för blödig för det här. Kanske har jag begått ett alldeles kolossalt misstag. Kommer jag någonsin klara av att hålla distansen? Är det meningen att jag ska kunna hålla distansen? Jag och Ylva talade en del om den där balansen häromdagen. Jag önskar hon var hemma och inte var i London (obs! egotrick!) så att vi kunde prata mer om det. Den där tystnadsplikten hänger över mig som det svarta moln som nästan åskade sönder Lund idag. På väg till tåget fick jag söka skydd vid reumatologen och stod och glodde med kyrkan framför mig. Då slog det ner med dubbel blixt i kyrkans åskledare. Smällen var enorm. Jag har aldrig varit med om något värre. Byggnadsställningarna skakade, fönsterna skallrade. Mina öron gör fortfarande ont.
Det var som att något tog mig i kragen, lyfte upp mig några centimeter från marken och slog mig hårt över kinden. Och sedan den andra.
Och så var det med det.
Vänjer man sig? Någonsin?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar